“Leve gamla Sverige!”
Den store norrmannen, som såg sig allena, sänkte tonen och blev beskedlig. Nu underhandlade han lågmält medan den andre rev upp himmel och jord och svängde näven. Man förstod snart, att det icke skulle bli någon överenskommelse.
Jollar äro, som man vet, korta, skålformiga båtar, bäriga men ranka. Den, som kvänen regerade i, vaggade duktigt.
Ett-tu-tre sågs en fot sträckas fram. Jollen fick en puff, och kvänen gick huvudstupa i sjön. Det var ingen fara. Vattnet var kanske 4 fot djupt.
Spottande kom han upp i jollen. Foten sträckte sig blixtsnabbt fram igen. Kvänen gick ånyo till småflundrorna.
Han som ägde foten, sade både första och andra gången: ”leve gamla Sverige!”
Man kunde se, huru kvänen arbetade i det grunda och icke så rena vattnet för att komma på rätt köl.
Jag var skälvande rädd för att han, som talat svenska — en bred, långryggad och kortbent man — skulle få vad han behövde, då kvänen nu gjorde en stor ansats under härskri och spottanden. Men förr än jag hunnit ögna det, hörde jag en klask, och där låg kvänen igen. Samma historia om igen några gånger. För varje smäll lät det i vanlig samtalston: ”leve gamla Sverige — nu skall du lära dig veta hut!”
Nu stod också folket så skockande tätt, att kvänerna icke vågade rycka fram. De vände litet tvekande och sakta till sin femböring — basrösten sist och saktast. Men åran blev nog icke betalad.
Bragden var icke stor som bragd betraktad, handlingen icke så
vacker som handling betraktad och risken icke så stor som risk
betraktad. Men denna oförfärade landstrykare värmde hjärtat, då
215
