“Leve gamla Sverige!”
brygga till deras femböring. Sist klev den gråtande basrösten, han med släggorna och den stora byxbaken.
På en jolle nära trappan stannade han och vände sig emot folkhopen. Han ropade någonting på sitt vokalrika språk, fick fatt på jollens åra och slog den med ett väldigt slag i bitar.
Ögonblickligen skilde sig en jättelik norrman från hopen och tog trappan i ett par väldiga steg. Det var hans jolle och hans åra. Jag var just färdig att gå därifrån, missnöjd med kvänernas stridssätt. Nu begynte det att bli intressant.
Trots en månad bland massan fiskare i Lofoten, hade jag aldrig sett de väldiga norska fiskarena slåss. Det här var mitt i krigsryktenas tid. Det skulle bli intressant att se. Här var en kraftig representant för vardera av de hårdföra folkslagen, kväner och norrmän.
”Betal aaren!” skrek norrmannen. Han satte en stadig näve under kvänens näsa.
Den andre vände sig och tjöt. Han satte en av sina mörka släggor emot norrmannens. Hans kamrater vände om från sin båt. Folket trängde sig ned på trappan. Det blev det allra livligaste spektakel. Ur varenda båt kröpo fiskare upp i smutsvita kalsonger och skjortor; alla med röd toppluva. Det myllrade av nattklädda människor i mastskogen.
”Du maa betale — fan snuse mig!”
På kvänens åtbörder kunde jag förstå, att han lovade att göra norrmannen till krympling på två röda minuter.
En och annan föreslog, att man gemensamt skulle löpa till storms mot kvänerna, som envist höllo de närmaste båtarna besatta. Men de, som gingo först, lupo till storms några få steg och sågo efter flera. Och så blev det ingenting.
214
