Kärnfolk
Hemma uppe i Kerstops gård satt sonen Olle och tryckte sin lilla näsa platt mot köksfönstret och såg över till söder. Alla hans barndoms fantasier gingo dit, till det trolska landet på andra sidan klyftan. Medan ännu fars gård låg i skugga på morgonen, stodo södra bergen i starkt violett ljus och stugan med det konstiga, fyrfältade taket brann i purpur. Midsommarkvällar, då solen dalade, var gården mittemot den sista som hade solljus. Solen tindrade och glimmade. Fönstren tindrade och blänkte som stjärnor, och ljuset bodde och sken i lintygsärmarna på de kvinnor, som gingo mellan härbärge och sommarstuga med träfat i händer.
Sådana kvällar kom far hem med lax på ryggen och log med sitt stora ansikte, så att Olle vart varm. Längre fram på sommaren log ej far; då var han så van att få lax. På höstsidan kom han hem en kväll och hade många färger i sitt ansikte, då svor far — och far och mor talade mycket i vindsrummet sedan de lagt sig, mera på en natt än vad förr sagts på år och dag. Olle hörde nästan alltihopa, men mindes ingenting annat, än att laxen var rädd för hjul och kvarnkallar, som rördes i vattnet, och att han som bodde mitt emot hade haft mycket folk med sig och funderat med far, så att far vart sjuk efter den betan.
Sedan gick far ej mera på fiske, ej ens ned och hämtade sina nät. Det gjorde han först då snön fallit omkring Mårtensmess, — men då han den resan gick upp genom dälden, var gången senfärdig, ty himndens tankar äro en tung börda.
Olle ärvde hemmanet efter sin far; han var ende son. Faderns ställning som den främste mannen norr om ån ärvde han ej förrän han sått sin vildhavre, och det tog flera års tid.
Stor vart han som den största karl, och han var det och ingen
50
