Kärnfolk
annan, som blåögd och ljushårig, med handspak drev en hungrig björn från en riven ko. Detta skedde på Tanflohöjdens fäbovall och är dagsens sanning.
Här är naturen stor och hård; luften genomskinlig och spröd. Ligger sol över — står allt så distinkt, att man på milsträcka kan räkna alla pinnar på bergens taggiga kammar, men i sommarnätter och dimtunga höstdagar kan det stora vekna, värmas, och då finnes intet land som griper och håller kvar i andakt som fjällbygden. Olle var hög som en nipa, håret vitt som forsskummet och hårt for han fram, då han började känna sin kraft. Men heller aldrig kunde någon gripa med hjärtats friska eld som han, då han ville.
Här frias sålunda, att gossarna på lördagsnatt besöka den älskade och påklädda ligga vid hennes sida. Så långt man kan minnas tillbaka, har det friats så, far till mor, farfar till farmor djupt in i förgångna dagar. Det är ingen skam för den, som knackar på, ingen för den, som öppnar. Dagarnas släp utan ände ge ingen tid att löpa omkring och tala grant som herrskapsfolk; med deras sed skulle bonden stå sig slätt. Natten ger förtrolighet. Han och hon få ha sitt för sig, som de vilja och böra få; ty frieri är ingen offentlig angelägenhet.
I socknen har norr-om-ån och sör-om-ån skilda länder. Sällan gick en pojke över ån efter käresta.
Men Olle hade sina egna funderingar. Han gick en sensommarkväll till färjsundet, sköt ut sin båt och rodde över, gick betänksamt upp för den branta backen fram till Zakris gård och knackade på Imbärs fönster. Han fick den gången vända. Efter en vecka på samma sätt; då gick hon till fönstret och såg vem det var. Men upp lät hon icke. Tredje gången hade Olle en tång med
51
