Kärnfolk
Nu var intet skonsmål längre. Zakris lyftes på nytt från golvet och klämdes med ett järntag. ”Din satan — bits du?” — Hade det inte varit för Imbär och modern hade Olle blivit mördare den kvällen. Men gubben klämdes, så han stönade, bars omkring länge och väl i förstugan, och så kommo de in i köket. Där gjorde Zakris en förtvivlad ansträngning så att hans nakna skinn rynkades där Olles tag satt. Hans knä sattes mot Olles liv — — — ”Jaså, det är dit du vill. Det var då tusan vad du är för en nattraka, gubbe. Men nu ska? jag bädda ned dig.” Och med det låg Zakris i baktråget, där degen gav efter och gjorde rum. ”Ligg nu här”, väste Olle, höll honom med ena handen och smetade honom full med deg. ”Du ska’ ha täcke, ska’ du — och du ska’ ha fothus — du har blivit kall om fötterna, — och så ska’ täcket dras över ansiktet också — och så ska’ du äntligen sova gott.” —
Med det sprang han sin väg.
Hemma hade alla länge sedan lagt sig, då Olle kom. Det sista taget var han ej nöjd med. Gud vet det, men det gjorde honom ont, att våld gick med honom på hans friarefärd.
Han väckte drängen, de betslade tyst, och i nattens mörker åkte de i full fart ned för landsvägen.
Två somrars sol torkade niporna i Ådalen och två vintrars köld byggde isbrygga mellan byarna, innan Olle kom hem. Därefter kommo flera lugna år, varunder ingenting skedde, som rör oss. Olle hade varit i någon slags skola söderut, gick stillsam och nästan förnäm; han bar till och med käpp på söndagarna. I sockenstugan tog han först säte och stämma, sedan tog han kraftig del i förhandlingarna, därpå förde han in nya röstande, som stodo under hans ledning, fram gingo nya saker, som ingen skulle tänkt på
56
