Kärnfolk
för några år sedan, och ehuru motståndet reste sitt ilskna huvud, gick han lugnt fram och segrade oftast.
I stämman och i nämnden möttes Olle och Zakris. Men dessförinnan hade de mött varandra på kyrkvallen, kort efter det Olle kommit hem.
Vet ni vad där hände på kyrkvallen, strax före inringningen, då bönderna stodo i klunga och talade om äringen?
Jo, Olle kom fram, rakt fram till Zakris, där han stod i en krets av sör-ås-bönder, sträckte fram handen och sa’ med förunderligt lugn och behärskad röst: — Låt allt det, som gått, vara som om det aldrig varit, Zakris. Jag har nu varit ute och lärt mig bättre seder. Nödd är jag att bedja er om förlåtelse. Har jag farit hårt fram har ni det ock — och om två hederliga karlar slå varann i handen, sedan de slagit varann på öronen, äro de ännu hederligare efter den betan. Det tror jag.
— Du kan kyssa mej på örat, svarade Zakris. Det vill säga: han sade något annat, men dylikt har ännu aldrig kunnat sättas i tryckt bok.
Med det skildes de.
Efter den betan var Zakris emot allt vad Olle ville ha fram, men möttes på ett lugnt och försonligt sätt. Och därest Zakris hade ett enda gott att säga, strax instämde Olle med värme och visste att instämma så, att personen fick taga åt sig mera än saken av den rökelse där gavs.
Zakris vart mjukare invärtes, men utvärtes syntes aldrig ett dugg. Olle hade när som helst kunnat tränga gubben Zakris ifrån de få hedersposter det fanns att inneha i fjällsocknen, men avböjde allting och föreslog alltid gamlingen.
Om Imbär vart aldrig talat ett ord. Ej heller rodde Olle till
57
