En ringdans medan mor väntar …
funderade på vilken av hustrurna, som nu kunde vara i tur … nej, vad var det?
En häftig fnysning avbröt skogens nattliga frid. Salmon förstod men fortsatte knämjuk och spänstig som en stålfjäder.
I natt skulle han icke vänta så tålmodigt som förr … det var fara å färde i nybygget hemma; han skulle slå ut hennes fönster och dra henne i håret ur det där yrkeslugnet … Gud i himmelen! … Det gällde ju ett människoliv! Klaga sen för nämnd och präst över Salmon i Nysvedjan … håhå! Nej nu!!
Ett ilsket brummande, som strax övergick till ett hostande vrål några få alnar framför! Salmon hade förstått för en stund sedan, att björn var i närheten, men — så nära och av den kalibern! Han tvärstannade: ”jag skall ge honom tid att lugna sig och löpa Sn väg”, tänkte han.
Ur vindfällen och risbråten reste sig besten på två ben och visade sina kritande vita tänder och en öppen käft, röd som blod. ”Är du av den sorten?” sade Salmon. Med ett kattlikt språng nådde han en vissnad granruska från vinterns huggste, såg sig kvickögd omkring och sprang fram till en större fura. Nu stod det icke rätt till; vad var det för en klåpare, som varit framme och svett björnpälsen med en blykittling, gjort honom ursinnig — och tagit till bens? ”Det ger sig väl … det går väl över”, puttrade Salmon förargad.
Nu kom björnen under rytande raseri rakt emot honom. Det här blev en allvarsam sak; gudskelov för den tjocka furan. Nu var hon värd pengar för en obeväpnad man! Kunde han nu endast ha tillräckligt kvicka ögon och sina gamla säkra fötter — annars bleve affären si och så.
Björnen är icke den senfärdiga, ludna klump, som man vanli-
79
