En ringdans medan mor väntar …
gen tror. I raseriets stund kasta honom hans kraftiga ben i långa, skjutande språng framåt mycket fortare än en senig och snarbent man kan löpa. Då brakar det i skogen; kvistar och torra grenar smälla under hans fötter; stubbar fara som boss åt sidorna; små granar böjas ned som hö. Om han då har ett ärende att uträtta hos en ensam man i skogen, är detta överstökat på två blodröda minuter — om icke Gud är god.
Och knappt hade nybyggaren hunnit sin fura, förr än besten var honom så tätt i hälarna, att det susade om honom. Men nu stod Salmon i lä och spände sina vakna, ljusblå fjällboögon i den ludne gossen, färdig att som en blixt kasta sig undan famntaget, färdig att löpa runt och alltid hava furan emellan sig och den andre under den dans, som skulle börja. Han kände sina knäsenor stå som strängar av fjäderstål, och handen, som låg på furustammen, förnam icke tecken till skälva … nu kom den ludne farandes!
Ett hopp i halv cirkel och Nalle susade förbi, knappt en halv aln ifrån. Det förfelade språnget slutade med ett tvärstopp i mossan, däri nosen plöjde en liten väg. Ett larmande ryt … mossan revs upp i tvärvändningen … den stod som en sky … och så kom han igen i blind ilska … gjorde hastigt halt invid trädet, då han såg Salmon vika undan … rusade nu efter honom men kunde icke hålla cirkeln så snäv som Salmon; hans kropp var för lång … och så bar det sig igen, att han sköt fram och tillbaka i spetsiga vinklar … gjorde tvära vändningar och kast som en skrämd gris … kastade om … stötte emot … röt, så att dö slamrade om det … klöste i mossan, så att den magra sandjorden tittade upp med avlånga gula ögon … men kom alltid på sidan om Salmon. Kvistar knastrade, och alla små stenar rasslade och skreko.
80
