En ringdans medan mor väntar …
komma häråt och göra ett slut på historien. Och mor, som hemma kämpade med döden! Nu ropade han: —
Hjä-ä-ä-ä-älp! Hallå-å-å-å-å-å!
I ett tystnadens ögonblick kunde Salmon höra hundarna från bygden, där de under natten sutto på stugubroarna, lyssnade till varandras skall och skällde tillbaka, till dess ett dussin stämmor blandades. Det grova målföret hos nämndemannens älghund hördes gång efter annan, men det tjutande, melankoliska, dödspående skallet hos kyrkväktarens hynda var som ett långt snöre utan knutar och ändar … skulle ingen enda bonde vakna under sin fårskinnsfäll, stiga upp och huta åt dem, höra vad som stod på en fjärdingsväg till skogs och komma till hjälp?
Haall-å-å-å-å! Hoj!
Och Nalle fortsatte med sin manöver; kunde någon fatta ett sådant raseri! Ibland snuddade han tallen så nära, att pälsen skavdes, men alltid var Salmon några tum på sidan, kall i blicken medan svetten rann utav honom i små floder under kläderna. Den fina mossan hade han med sina näverskor — först trampat stora hål uti — så gjort stora revor uti — slutligen alldeles flitt undan — och nu sprang han på en rund upptrampad cirkel av naken jord. Så hade den ena näverskon lossnat och gått i spillo, medan den andre ännu hängde fast, men uppfläkt så att några blödande tår syntes.
Och mor, som arbetat hela aftonen med sitt — och väntade … väntade!
Nalle bytte om taktik. I stället för att ideligen springa började han kasta sig, slänga sig, hjula, snurra på sin bak, såsom björnar pläga göra, då de förfölja en jägare, som fattat post vid ett träd och som de icke hinna eller träffa med språng på alla fyra. Jag berättar som mig är berättat.
82
