Hoppa till innehållet

Sida:Ådalens poesi 1934.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

En ringdans medan mor väntar …

Solen hade gått ned för en god stund sedan — en timme väl. Men det var ljust som på dagen. Strax efter midsommar var det, då här i våra uppsvenska bygder ingen natt är under de två timmar, som solen sover.

Luften var ljust gul med eldfållade små moln i väster. Salmon och björnen dansade i det trolska ljuset sin lidelsefulla ringdans på Hästberget, den ene sjudande och bullersam, den andre snabb och tyst.

Och mor som låg hemma i vånda!

Av ortens björnjägare var Salmon den främste. Allt intill Dorotea socken fanns ingen, som haft sådan lycka i björnskog. Han hade till dag och datum skjutit flera än tjugu björnar, det man visste säkert. Själv sade han tjugufem, och det kunde vara sanning. Men aldrig förr än denna lidandets och nödens och brådskans natt hade han sett maken till denna. Han kunde icke förklara detta ofantliga raseri … och denna envisa löpande kanalje, var han kanske jagad och sårad, hade man berövat honom ungarna? Nej, det fanns icke en bloddroppe i de bruna håren.

Inga skott hade hörts i skogen alltsedan tjädern slutade spela. Nu — nå här var endast frågan att kunna akta sitt skinn.

Nalles små stickande ögon glödde. Ryggens hår låg, tätt, slätt, bakåtlagt. Öronen hade han dragit intill huvudet. Det låg någonting av isande beslutsamhet hos denne kamrat i skogen. Utan ett ögonblicks uppehåll jagade han efter den magre nybyggaren, men sprang nu i cirklar runt, runt, försökte knappa in dem och komma rakt på fienden, men sköt då alltid för långt och måste vända i en spetsig vinkel. Salmon var varm i händerna efter detta oavbrutna gnidande av furans stora bark. Kanske hade de jäktat i tio minuter, kanske mindre, kanske mera. Tänk innan folk skulle

81