Sida:Åström Svensk vattenrätt.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
15

kommer däremot i Upplands-, yngre Västmanna- och Helsingelagarna.[1] Södermannalagen har bestämmelser om bådadera.[2]

Uti smala och långsträckta sjöar har rågången varit bestämd på samma sätt som om vattendrag är sagdt.[3] Uti andra sjöar däremot, där by legat sida om sida med by rundt omkring stränderna, har för de fall, däår enskild vattenrätt medgifvits, vattenområdet bestämts dels af rågångarna å stranden och dels utåt mot allmänningen af kast medelst »haka skapt» eller sten eller på annat däremot svarande sätt.

Ofvan angifna skillnader i vatten emellan byar måste antagas i första hand hafva afsett fördelningen af vattengrunden, alldenstund genom dem bestämmes de särskilda ägoväldenas omfång, omfattande både bolmar och vatten.

Vattenområde i oskiftad by liksom också uti skiftad by, där vattnet icke uttryckligen skiftats, ägdes af alla byamännen gemensamt efter byandel.[4]

Fanns urfjäll eller hump i by, ägde sådan jord icke mera än efter sin rågång.[5] Samma var förhållandet med afgärda by, som låg »till ha och hamna» inom egen rågång, liksom den, som var köpt å allmänning.[6]

Rätten till vatten åtföljde i allmänhet grunden.

Att byar och enstaka gårdar (bolstäder) sinsemellan haft en med grunden förenad vattenrätt torde behöfva någon närmare belysning. Härvid böra särskiljas de fall, då vatten legat inuti eller vid yttergränsen af en bolstad. I förra fallet måste bolstaden anses hafva haft rätt till vattnet så långt som dess land å ömse sidor räckt; och i senare händelsen, så långt som dess strand gått och ut i vattnet till den för hvarje fall bestämda yttergränsen. Det förra bestyrkes af t. ex. U. L. Wiþ. B. 16: 3, där det heter: »nu ligga sund eller strömmar inom by, då äga alla jordägande verk

  1. U. L. Wiþ. B 17 pr. — »nu ligger två byar sidolångs vid sund eller sjö, då hafve half sjö hvar». Visserligen gäller detta icke uttryckligen å, hvarom endast säges, att den har vitsord att utgöra byaskillnad. Men likheten med sund torde berättiga till deras likställande. W. M. L. II Wiþ. B. 17 pr. samt Hels. L. Wiþ. B. 14 pr. »Um smasund ok nor — — — þa aghi sin halning hvar»
  2. S. M. L. B. B. 20: 5 — »nu mötæs byæ twe i miþströme» och B. B. 23: 1 - Fans ej rör, skulle gränsen i åar eller sund vara »i miþvattne».
  3. Se not. 1.
  4. U. L. Wiþ. B. 2: 6 m. fl.
  5. U. L. Wiþ. B. 17: 3 och Ö. G. L. B. B. 8: 1.
  6. Ö. G. L. B. B. 28: 5.