Sida:Åtta kusiner 1926.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

mig ur vägen, men till födelsedagar och jul är det en del av roligheten att vara blind och dum och bli knuffad in i hörn. Jag skall vara färdig lika fort som du, i nnanfönster.

— Stanna under den stora lönnen, tills jag ropar — då kan du omöjligt se någonting, sade Mac, i det han hjälpte henne upp på ponnin, hans far skickat upp dit för hans räkning. »Barkis» var emellertid så sedig och så »villig», att Rose blygdes för att visa sig rädd för att rida honom, så hon hade lärt sig det för att vid sin hemkomst överraska d:r Alec.

Så bar det i väg, och vid den röda lönnen väntade Rose lydigt, men hon kunde inte låta bli att kasta en blick åt det förbjudna hållet, innan Mac ropade. Ja, där åkte en korg in under ett säte och sedan uppfångade hon en skymt av en lång herre, som Mac tycktes ha mycket brått att få in i vagnen. En enda blick var tillräcklig, och med ett utrop av förtjusning satte Rose av i fyrsprång så fort Barkis orkade springa.

— Nu skall jag göra farbror förvånad, tänkte hon. Jag skall komma framsprängande och visa honom, att jag, när allt kommer omkring, inte är någon pultron.

Eldad av denna äregirighet, skrämde hon Barkis med ett skarpt rapp och gjorde honom ännu mer förbryllad genom att överlämna honom åt sig själv nedför den branta, steniga vägen. Framsprängandet hade lyckats alldeles utmärkt, om icke just då Rose skulle hålla in och salutera, två eller tre vettskrämda hönor sprungit tvärs över vägen under ett högljutt kacklande, så att Barkis skyggade till och tvärstannade, med den påföljd att hans ryttarinna hamnade i en hög under nosen på den förvånade gamla vagnshästen.

Rose var på benen igen, innan d:r Alec hunnit hoppa ned ur vagnen, och slog två dammiga armar om hans hals och utropade andlöst:

— O, farbror, jag är glad att se dig! Det är bättre än ett helt lass gotter och så rart av dig att komma hit!

— Men har du inte gjort dig illa, barn? Det där var ett otäckt fall, och jag är rädd för att du ådragit dig några skador, svarade doktorn, uppfylld av öm oro, i det han med stolthet betraktade sin flicka.

— Mina känslor är sårade, men mina ben är