oskadda. Det var alltför illa! Jag hade tänkt göra det så fint, och då kom de där dumma hönsen och förstörde alltsammans, sade Rose, som kände sig riktigt stukad och ganska omskakad.
— Jag kunde knappast tro mina ögon, när jag frågade: Var är Rose? och Mac utpekade den lilla amason, som kom sprängande nedför backen. Du hade inte kunnat göra något, som glatt mig mer, och jag är förtjust att se, hur bra du rider. Vill du nu sitta upp igen, eller skall vi köra ut Mac och ta dig med i vagnen? frågade d:r Alec, när tant Jessie föreslog, att de skulle bege sig av, därför att de andra vinkade på dem.
— Högmod går före fall — bäst att min nådiga inte omigen försöker visa sig på styva linan, sade Mac, som hade varit mer än människa, om han låtit bii att gnabbas, när det erbjöd sig ett sådant utmärkt tillfälle därtill.
— Högmod går före fall, men jag undrar, om en vrickad vrist alltid följer efter? tänkte Rose och dolde modigt sina plågor, i det hon svarade med stor värdighet: Jag föredrar att rida. Kom nu, så få vi se, vem som kan infånga mig!
Hon satte sig upp i sadeln och red vidare, medan hon talade, och gjorde sitt bästa att utplåna minnet av sitt fall genom att sitta mycket rak med armbågarna ned och huvudet upp.
— Du skulle se henne ta en gärdesgård och rida i kapp med mig. Och hon kan även springa som ett rådjur, när vi leker »Följa ledaren», och spela baseball nästan lika bra som jag, sade Mac till svar på farbroderns beröm.
— Jag är rädd för att du kommer att tycka, att hon är en riktig rustibuss, Alec, men hon förefaller så frisk och lycklig, att jag inte haft hjärta att hindra henne. Hon har slagit ut på det mest oväntade sätt och tumlar om som ett föl, ty hon säger, att hon känner sig så uppfylld av levnadslust, att hon måste springa och hojta, vare sig det är passande eller ej, tillade mrs Jessie, som själv varit en riktig rustibuss för en del år sedan.
— Bra! Bra! Det är den bästa nyhet, du skulle kunna omtala för mig, sade d:r Alec och gnuggade belåtet händerna. Låt flickan springa och hojta så myc-
