Sida:Åtta kusiner 1926.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ket hon vill — det är ett säkert tecken till hälsa och lika naturligt för ett lyckligt barn som för ett ungt djur att tumla omkring. Yrhättor blir vanligtvis starka kvinnor, och jag ser mycket hellre, att Rose spelar fotboll tillsammans med Mac, än att hon håller på med pärlbroderier liksom den där tillgjorda lilla Ariadne Blish.

— Men hon kan inte fortsätta med att spela fotboll mycket längre, och vi får inte glömma, att hon i sinom tid får en kvinnas arbete att uträtta.

— Inte heller kommer Mac att spela fotboll mycket längre, men han blir så mycket bättre lämpad för allvarligt arbete, därför att det skänker honom hälsa. Polityr är lätt att lägga på, om grundvalen är stark, men ingen förgyllning kan bli av minsta gagn, om icke timret är kärnfriskt. Jag är alldeles säker på att jag har rätt, Jessie, och om jag de följande sex månaderna kan göra lika mycket för min flicka, som jag gjort de gångna månaderna, är jag säker på att mitt experiment kommer att lyckas.

— Det kommer det säkert att göra, för när jag jämför detta strålande, blomstrande ansikte med det bleka, ohågade, som för någon tid sedan kom det att svida i mitt hjärta, börjar jag nästan tro på underverk, sade mrs Jessie, när Rose vände sig om för att utpeka en vacker utsikt — med kinderna blossande av hälsa, ögonen klara som hösthimmeln över dem och styrka i varje linje av sin flickaktiga gestalt.

När Rose efter en härlig dag gick till sängs den kvällen, fann hon, att farbror Alec icke hade glömt henne, ty på hennes bord stod ett litet staffli med två i sammet infattade miniatyrer. Hon kände igen båda originalen och stod länge och betraktade bilderna, tills hennes ögon stodo fulla av tårar, som voro både ljuva och sorgsna, ty det var hennes föräldrars ansikten, vackert kopierade efter porträtt, som börjat utplånas.

Om en stund föll hon på knä, slog armarna om sina reliker, kysste den ena efter den andra och sade i allvarlig ton:

— Jag vill verkligen göra mitt bästa, på det att de måtte bli glada åt att en gång få återse mig! Och det