så Ariadne lade band på sin förtrytelse över Roses kallsinnighet och gav samtalet en annan vändning.
— Studerar franska, ser jag. Vem är din lärare? frågade hon och bläddrade i »Paul och Virginie», som låg på bordet.
— Jag studerar det ej, för jag läser franska lika bra som engelska, och farbror och jag talar det ofta i timmatal. Han talar franska som en inföding och säger, att jag har ett ovanligt bra uttal.
— Åh, verkligen? sade miss Blish, ty franska var icke hennes starka sida.
— Jag skall resa utomlands om ett eller annat år med farbror, och han vet, hur viktigt det är, att förstå språken. Jag skall gärna hjälpa dig, om du vill, för hemma har du naturligtvis inte någon att tala med.
Ehuru Ariadne såg ut som en vaxdocka, hade hon känslor inom sig i stället för sågspån, och dessa känslor kränktes av Roses högdragna ton, och hon kände sig, som om hon fått en örfil, och förde ofrivilligt ena handen till örat. Beröringen av ett örhänge tröstade henne och antydde ett sätt att betala igen med samma mynt.
— Tack, kära du, men jag behöver ingen hjälp, för vår lärare är från Paris och talar naturligtvis franska bättre än din farbror. Så tillade hon med en liten knyck på huvudet, så att örhängena klirrade: Vad tycker du om mina örhängen? Jag fick dem i förra veckan av pappa, och alla säger, att de är förtjusande.
Rose klev ned från sina höga hästar med en hastighet, som var komisk. Hon dyrkade vackra saker, längtade efter att bära dem, och hennes flicksjäls högsta önskan var att få örsnibbarna genomborrade, men d:r Alec ansåg det dåraktigt, så hon hade aldrig gjort det. Hon hade gärna givit all den franska, hon kunde pladdra, för ett par guldbjällror med kläppar av pärlor som de, Ariadne bar.
— De är för himmelska! Om farbror lät mig ha sådana, skulle jag vara fullkomligt lycklig!
— Jag skulle inte fästa mig vid vad han säger. Till en början skrattade pappa åt mig, men nu tycker han om dem och säger, att jag skall få ett par diamantsolitärer, när jag fyller aderton år.
— Jag har ett par, som varit mammas, och jag dör
