av längtan efter att använda dem, sade Rose med en liten suck.
— Gör det då. Jag skall borra hål, och sedan har du lite silke i dem, tills de läkts. Dina lockar komma att dölja dem fint, och en vacker dag tar du på dig dina minsta örhängen, så får du se, om inte farbror tycker om dem.
— Gör det mycket ont? frågade Rose tveksamt.
— Inte alls! Det bara sticker till ett tag, och sedan är det över. Jag har gjort det många gånger, så jag vet, hur det skall göras. Seså, skjut upp håret och skaffa mig en lång nål.
— Jag tycker inte om att göra det utan farbrors tillåtelse, stammade Rose, som var alldeles redo för operationen.
— Har han någonsin förbjudit dig det? frågade Ariadne, som stod lutad över sitt offer som en vampyr.
— Nej, aldrig!
— Gör det i så fall nu, såvida du inte är rädd, utbrast miss Blish. Det sista ordet gjorde slag i saken, Rose slöt ögonen och säde: Stick! i en ton, som om hon utdelat den ödesdigra befallningen: »Giv eld!»
Ariadne stack, och offret uthärdade det under hjältemodig tystnad, ehuru hon bleknade och fick tårar i ögonen.
— Så där jag! Dra nu ofta i silkesändarna, och smörj in coldeream varenda kväll, så är du snart färdig för örhängena, sade Ariadne, som var särdeles belåten med sitt verk, ty flickan, som talade franska »med ovanligt bra uttal», låg nu raklång på soffan och såg så utmattad ut, som om hon fått båda öronen avskurna.
— Det gör förskräckligt ont, och jag vet, att farbror inte kommer att tycka om det, suckade Rose, då ångern började gnaga. Lova att inte tala om det, för då skämtar de livet ur mig, tillade hon, alldeles glömsk av de två små grytorna, begåvade med ögon såväl som öron, som på avstånd iakttagit allt.
— Aldrig! O, vad är det där? Och Ariadne ryckte till vid ljudet av röster och steg.
— Det är gossarne! Göm nålen! Syns mina öron? Du får inte andas ett ord därom, viskade Rose, i det hon försökte dölja alla spår av synden för klanens
