ansikte. Rose kände sig smått stukad av detta oväntade svar, men som hon kände på sig, att hon framkallat en god verkan, fortsatte hon allvarligt:
— Ja, Gud såg henne, och det gjorde även den unga damen, men hon sade ingenting, utan väntade för att se, vad den lilla flickan skulle göra. Hon hade varit mycket lycklig, innan hon tog bandaget, men när det låg i hennes ficka, föreföll hon mycket bekymrad, och bra nog snart slutade hon att leka och slog sig ner i en vrå och såg mycket allvarlig ut. Hon funderade i några minuter, och sedan gick hon och lade tillbaka rullen och blev åter ett lyckligt barn. Det gladde den unga damen att se det, och hon undrade, vad som föranlett den lilla flickan att lägga tillbaka den.
— Tamvetet slog henne, mumlade en mycket ångerfull röst bakom de små händerna, som voro tryckta mot Snokis röda ansikte.
— Och varför tog hon det, tror du? frågade Rose i skollärarinneton.
— Det var så rart och runt, och hon ville så gärna ha det, svarade den lilla rösten.
— Välan, det gläder mig att höra, att hon hade ett sådant gott samvete. Moralen är den, att folk, som stjäl, inte njuter av vad de tar och inte är lyckliga, förrän de lagt tillbaka det. Varför gömmer den där lilla flickan sitt ansikte? slöt Rose.
— Mig skäms så för Snokis, snyftade den lilla synderskan, som var alldeles överväldigad av ånger och blygsel.
— Seså, Rose, det är alltför illa att berätta om hennes små dumheter inför alla andra och predika så där för henne. Det skulle du själv inte tycka om, sade d:r Alec, i det han tog den lilla gråterskan i knät och började trösta henne med kyssar och nötter.
Innan Rose hunnit uttala sin ånger, utbrast Jamie, som blivit röd som en kalkon:
— Jag vet något fult, som du gjort, och jag tänker tala om det genast. Du trodde, att vi inte såg dig, men det gjorde vi, och du sade, att farbror inte skulle tycka om det och att gossarne skulle retas med dig, och du lät Ariadne lova att inte tala om det, och hon stack hål i dina öron för att sätta örhängen i dem. Så där ja!
