skarpa ögon. De kommo upp allesammans, lastade med resultatet efter en nötplockningsexpedition, och framlämnade sin tribut till sin drottning på det vackraste sätt.
— Så många och så stora! Vi rostar dem efter teet, inte sant? sade Rose och stack ner båda händerna i en stor påse, full med bruna, glänsande nötter.
Då Ariadne gått, drack man te så fort som möjligt, för att Jamie och hans docka skulle få vara med om roligheten efteråt. Hela sällskapet samlades kring den stora eldstaden i matsalen, där nötterna dansade glatt på heta kolskyfflar eller hoppade ut bland sällskapet.
— Seså, Rose, berätta en historia för oss, medan vi arbetar, för du kan inte hjälpa till mycket, så din andel måste bli att roa oss, föreslog Mac, som satt och knäppte nötter och av erfarenhet visste, vilken utmärkt historieberätterska kusinen var.
— Välan, det faller sig händelsevis så, att jag tänker på en historia med sens moral i, och jag skall berätta den för er, fast den är avsedd för mindre barn än ni, svarade Rose, som var road av att berätta lärorika historier.
— Sätt i gång! sade Geordie, och hon lydde, föga anande, hur ödesdiger denna historia skulle visa sig vara för henne själv.
— Nåväl, det var en gång en liten flicka, som gick och hälsade på en ung dam, som var mycket förtjust i henne. Den unga damen var händelsevis lam och måste ha foten bandagerad för var dag, så hon hade en hel korg full med ordentligt hoprullade bandage. Den lilla flickan tyckte om att leka med den korgen, och en dag, när hon trodde, att ingen såg henne, tog hon en av bandagerullarna, utan att be om lov, och stoppade den i fickan.
Här tittade Snokis plötsligt upp och sade »O!» i förskräckt ton. Rose hörde och såg, hur den lilla synderskan förrådde sig, och fortsatte i sin mest imponerande ton, under det att gossarne blinkade åt varandra.
— Men ett öga såg den stygga lilla flickan, och vems öga tror ni, det var?
— Duds öga, mumlade den av sitt samvete slagna Snokis och satte sina knubbiga händer för sitt runda
