an i hallen, varvid hennes förbundna hand vilade på d:r Alecs arm.
— Flera små förtroenden? Jag tycker ofantligt mycket om dem, så prata på, mitt kära barn!
— Jo, förstår du, jag känner på mig, att tant Peace gärna skulle vilja göra något för mig, och jag har kommit under fund med vad det skulle kunna bli. Som du vet, kan hon inte gå omkring, liksom tant Plenty, och vi är numera så upptagna, att hon känner sig ganska ensam, är jag rädd. Så jag vill ta lektioner i sömnad av henne. Hon är så skicklig däri, och det är en mycket nyttig sak, som du vet, och jag bör bli lika skicklig i sömnad som i att sköta ett hushåll, icke sant?
— Välsigne ditt lilla hjärta, det är just vad jag tänkte på härom dagen, när tant Peace sade, att hon numera får se dig så sällan, därför att du är så upptagen. Jag ville tala med dig därom, men tänkte, att du just då hade att uträtta så mycket, som du kunde hinna med. Den kära kvinnan skulle bli förtjust, om hon finge undervisa dig i allt sådant, i all synnerhet i konsten att sy knapphål, för jag tror, att det är just i den, som de flesta unga kvinnor misslyckas — åtminstone har jag hört sägas det. Så ägna dig åt knapphål — gör sådana överallt på mina kläder, om du behöver något att öva dig på. Jag skall använda hela massor därav.
Rose skrattade åt detta djärva erbjudande, men lovade att även ägna sig åt denna viktiga bransch, ehuru hon erkände att stoppning var hennes svaga sida. Då erbjöd farbror Alec sig att förse henne med strumpor i alla stadier av förfall, så att hon till att börja med kunde få stoppa dem.
Sedan gingo de upp till tant Peace för att vederbörligen framställa sin begäran, till stor förtjusning för den gamla damen, som blev riktigt uppskojad av allt skämtet, medan de letade rätt på stoppnålar, nystade garn och gjorde i ordning en liten arbetskorg åt hennes elev.
Nu voro Roses dagar mycket upptagna och mycket lyckliga, ty på morgonen gick hon omkring i huset tillsammans med tant Plenty, såg till linneskåp och skafferier, syltning och saltning, utforskade vindskontor och
