då hon ställde ned den framför d:r Alec icke kunde låta bli att viska:
— Ser den inte präktig ut, sir?
— Det gör den verkligen! Har min flicka bakat den här alldeles ensam? frågade han, i det han med nöje och intresse granskade den präktiga bullen.
— Ja, varenda smul, och hon har inte bett någon om hjälp eller råd, svarade tant Plenty och knäppte med belåten min ihop händerna, ty hennes elev gjorde henne verkligen all heder.
— Jag har haft så många misslyckanden och tråkigheter, att jag aldrig trodde, att jag skulle bli färdig därmed. Men smaka nu på brödet och säg mig, om det är lika gott, som det ser ut att vara.
— Måste jag skära sönder bullen? Kan jag inte förvara den under en glaskupa inne i salongen, såsom man gör med vaxblommor och dylikt?
— En sådan idé, farbror! Brödet skulle multna och bli förstört. För resten skulle folk skratta åt oss och göra narr av mina gammalmodiga kunskaper. Du lovade att äta det, och det måste du göra — inte med ens, men så fort du kan, så att jag kan baka mer åt dig.
D:r Alec skar med högtidlig min en skiva och åt den med högtidlig min. Så torkade han sig om munnen, strök tillbaka Roses hår, kysste henne högtidligt på pannan och sade hjärtligt:
— Mitt kära barn, brödet är utmärkt, och du gör din lärare all heder. När vi får vår modellskola, skall jag utfästa ett pris för det bästa brödet, och du kommer att vinna det.
— Det har jag redan fått, och jag är fullt belåten, sade Rose, i det hon slog sig ned på sin plats och försökte gömma högra handen, på vilken hon fått en brännblåsa. Men d:r Alec såg den, gissade, hur hon fått den, och påyrkade efter teet att få häva plågorna, som hon knappast ville erkänna.
— Tant Clara säger, att jag förstör mina händer, men det bryr jag mig icke om, för jag har haft så trevligt tillsammans med tant Plenty, och jag tror, att hon haft lika roligt som jag. Det är endast en sak, som bekymrar mig, farbror, och den vill jag tala med dig om, sade Rose, när de i skymningen promenerade av och
