insåg, att det var rätt av henne att göra det, men hon fann det mycket hårt och frågade i dyster ton:
— Menar du, Charlie, att jag aldrig mer får bära dem?
— Aldrig, såvida du icke vill, att jag skall röka.
— Det vill jag inte.
— Gå då in på överenskommelsen. Han kunde icke tänka sig, att hon skulle göra det, och blev mycket överraskad, när hon med en hastig rörelse tog sina kära ringar ur öronen, räckte honom dem och sade i en ton, som kom honom att rodna av blygsel: Jag håller mer av mina kusiner än av mina örhängen, så jag lovar och skall hålla ord!
— Fy skam, prins! Låt henne behålla sitt dingel-dangel, om hon tycker om det, och köpslå inte om vad du vet vara rätt, utbrast Archie.
Men Rose ville visa tanten, att hon kunde begagna sig av sitt inflytande till gossarnes bästa, och sade i fast ton:
— Det är rättvist, och jag vill, att det skall vara så, på det att ni skall få se, att jag menar allvar. Se här — ni två bär var sin på klockkedjan för att påminna er. Jag kommer aldrig att glömma, ty mycket snart kommer jag inte att kunna bära örhängen, även om jag vill det. Medan Rose talade, räckte hon kusinerna var sin lilla ring, och gossarne, som sågo, hur uppriktigt hon menade det, lydde henne. Då underpanterna voro i gott förvar, räckte hon gossarne var sin hand, och de fattade den och tryckte den hjärtligt, halvt belåtna, halvt skamsna över sin andel i överenskommelsen.
I samma, ögonblick kommo d:r Alec och mrs Jessie in i rummet.
— Vad är det här? Dansande damers triumf på söndagen? utbrast d:r Alec och betraktade med överraskad min trion.
— Nej, farbror! Det är föreningen »Bort med tobaken». Vill du vara med? sade Charlie, under det att Rose smög sig bort till tanten och Archie begravde båda cigarrerna inuti brasan.
När saken blivit förklarad, voro de äldre mycket belåtna, och Rose emottog en tacksägelseadress, som kom henne att känna sig, som om hon hade gjort fä-
