Sida:Åtta kusiner 1926.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

och hon ser så elegant ut i dem, fast jag tycker bättre om henne i de gamla, svarade Phebe.

— Ni är en förståndig flicka. Jag skall göra slag i saken, och ni får hjälpa mig. Är allt klart inne i hennes rum, och är ni säker på att ni förstår, hur hon skall ta det på sig?

— Ja då, sir, men de är så lustiga! Miss Rose kommer säkert att tro, att det bara är skoj. Och Phebe skrattade, som om någonting roat henne alldeles ofantligt.

— Det gör detsamma vad hon tror, så länge hon lyder. Be henne göra det för min skull, så kommer hon alt tycka, att det är det bästa skämt, hon någonsin sett. Jag gissar, att det blir ett knogigt jobb, men vi skall ändå avgå med segern, sade doktorn, i det han marscherade uppför trappan med boken i handen och ett besynnerligt småleende över ansiktet.

Det pratades så inne i syrummet, att ingen hörde hans knackning, så han sköt upp dörren och tittade in. Tant Plenty, tant Clara och tant Jessie voro allesammans upptagna av att betrakta Rose, som, iförd en promenaddräkt efter senaste modet, långsamt snurrade runt mellan dem och den stora spegeln.

Bavara mig väl! Värre än jag väntade! tänkte doktorn och stönade invärtes, ty för hans okunniga ögon tog Rose sig ut som en omsurrad fågel, och den fina nya dräkten hade varken grace, skönhet eller lämplighet, som kunde rekommendera den.

Den var gjord av två egendomliga schatteringar i blått, arrangerade så, att fläckar av ljust och mörkt distraherade blicken. Överklänningen var åtdragen så hårt i ryggen, att det var omöjligt att taga ett långt steg, och underklänningen var så överlastad med volanger, att den vaggade helt ograciöst både fram och bak. En massa veck voro hopsamlade baktill alldeles under midjan, och på toppen av dem guppade en väldig rosett. En kort jacka av samma material var prydd med ett högt rysch baktill och öppen över bröstet för att exponera några spetsar och en medaljong. Tunga fransar, öglor, puffar och rynkor satte kronan på verket och kom en att få huvudvärk vid tanken på allt det arbete, som kastats bort, ty icke en enda behaglig linje fångade