Hoppa till innehållet

Sida:Åtta kusiner 1926.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ens blick, och det vackra materialet gick alldeles förlorat bland detta överflöd på prydnader.

En hög sammetshatt, djärvt uppvikt framtill och prydd med en knippa skära rosor och en stor plym, satt på sned över ena örat, och med lockarna flätade i en klubba i nacken såg Roses huvud snarare ut, som om det tillhörde en glänsande ung kavaljer än en blygsam flicka. Högklackade skor kommo henne att gå framåtlutad, och ett prickigt flor som var bundet så tätt för hennes ansikte, att ögonhåren blevo rufsiga, förlänade hennes utseende den sista anstrykningen av absurditet.

— Nu ser hon ut som andra flickor och så, som jag tycker om att se henne, sade just tant Clara med mycket belåten min.

— Hon ser ut som en fashionabel ung dam, men hur det nu är, så saknar jag min lilla Rose, för på min tid var barn klädda som barn, svarade tant Plenty och tittade med bekymrad min genom sina glasögon.

— Saker och ting har förändrats sedan din tid, tant, och det är på tiden, att du vänjer dig vid det nya. Men du, Jessie, du måtte väl tycka om den här promenaddräkten bättre än de kläder, Rose haft på senaste tiden. Var uppriktig och medge, att du gör det, sade mrs Clara, som promt ville ha beröm för sitt verk.

— Kära du, om jag skall vara riktigt uppriktig, så tycker jag, att den är förskräcklig, svarade tant Jessie med en öppenhjärtighet, som kom den snurrande Rose att stå stilla i idel förfäran.

— Bra talat! ropade en djup röst, och damerna sprutto till, när de blevo medvetna om att fienden var ibland dem. Rose rodnade ända upp till hattbrättet och stod och såg ut så, som hon kände sig, nämligen som en idiot, under det att tant Clara skyndade sig att förklara saken.

— Jag väntade naturligtvis inte, att du skulle tycka om den, Alec, men jag anser dig icke heller kunna bedöma, vad som är passande för en ung dam, och därför har jag tagit mig den friheten att skaffa Rose en nätt promenaddräkt. Hon behöver inte bära den, om du har något att invända däremot, för jag vet ju, att vi lovade dig att få göra vad du ville ett helt år med den stackars raringen.