— Jaså, det är en promenaddräkt? sade doktorn milt. Vet du vad? Jag hade aldrig kunnat tänka mig, att den var avsedd för vinterväder och promenad i rask takt. Gå ett slag, Rose, och låt mig se allt det vackra och alla fördelarna.
Rose försökte röra på sig med sin vanliga lediga gång, men underklänningen hindrade henne, och överklänningen var så snäv, att hon icke kunde ta långa steg, och till följd av de höga klackarna kunde hon omöjligt gå rak.
— Jag har ännu inte blivit van vid den, sade hon retligt, i det hon sparkade undan släpet och försökte tulta tillbaka.
— Men antag, att en galen hund eller en skenande häst vore efter dig, skulle du då kunna sätta dig i säkerhet, utan att ramla omkull? frågade doktorn.
— Det tror jag inte, men jag skall försöka. Och Rose rusade tvärsöver rummet. Klackarna hakade upp sig i en fäll, flera band brusto, hatten gled ned över ögonen, och hon sjönk ner i en stol, där hon satt och skrattade så gott, att alla utom tant Clara instämde i hennes munterhet.
— Jag vågar påstå, att en promenaddräkt, i vilken man icke kan gå, och en vinterdräkt, som utsätter hals, huvud och fötter för köld och väta, är alldeles misslyckad, Clara, i all synnerhet som ingenting vackert försonar en med dess olämplighet.
— Ingenting vackert! utbrast mrs Clara med hetta. Vad skulle väl kunna vara smakfullare och lämpligare för en ung flicka?
— Det skall jag visa dig, om Rose vill gå upp på sitt rum och göra mig den tjänsten att taga på sig det, hon finner där, svarade doktorn med ens. När så dörren föll igen efter Rose, föll hans blick på ett föremål, som kom honom att rynka pannan och fråga i förtörnad ton: Ämnade du verkligen efter allt jag sagt fresta min flicka med den där avskyvärda tingesten?
— Jag tyckte, vi lade bort den, när hon inte ville ta den på sig, mumlade mrs Clara och slängde med skuldmedveten uppsyn bort en liten korsett. Jag köpte den endast på försök, för Rose börjar bli fet och får ej någon figur, om den inte blir tillsedd snart.
