i det hon såg på sin gäst och undrade, hur livet kunde förefalla tråkigt för en flicka, som var klädd i sidenklänning, bar ett vackert veckat förkläde och en vacker medaljong och hade håret hopfäst med ett sammetsband.
— Ja, jag stannar här, tills farbror kommer. Han är numera min förmyndare, och jag vet inte, vad han kommer att ta sig till med mig. Har ni någon förmyndare?
— Bevars nej då! Jag blev som litet pyre utlagd på trappan till fattighuset, och miss Rogers fattade tycke för mig, så jag fick stanna kvar där ända sen dess. Men nu är hon död, och jag drar försorg om mig själv.
— Så intressant. Det är som Arabella Montgomery i »Zigenarbarnet». Har ni någonsin läst den förtjusande boken? frågade Rose, som var mycket road av berättelser om hittebarn och läst många sådana.
— Jag har inga böcker att läsa, och när jag är ledig, kilar jag bort till skogen. Det är mig en bättre vila än berättelser, sade Phebe, i det hon avslutade ett arbete och började med ett annat.
Rose iakttog henne, medan hon tog fram en stor skål med bönor, och undrade, hur det skulle kännas att bara få arbeta och aldrig leka. Om en stund tycktes Phebe anse, att det var hennes tur att göra frågor, och sade längtansfullt: Ni har förstås fått mycket skolundervisning?
— Ja då! Jag har i närmare ett år varit i pension och är halvdöd efter alla lektioner. Ju flera jag fick, dess flera gav miss Power mig, och jag kände mig så olycklig, att jag var nära att gråta ögonen fördärvade. Pappa gav mig aldrig svåra läxor, och han undervisade mig alltid så trevligt, att jag var förtjust i mina studier. O, vi var så lyckliga och höll av varandra så! Men nu har han gått bort, och jag är lämnad ensam!
Den tår, som icke velat komma, när Rose suttit och väntat på den, kom nu självmant — det var faktiskt två — rullade nedför hennes kinder och berättade bättre, än vad ord kunnat göra, sin historia om kärlek och sorg.
I en hel minut hördes ej ett ljud i köket mer än den
