hav av såplödder, och ut ur hennes smala strupe kommo säkert nog svalans kvitter, rödhakesångarens vissling, trastens sång och många andra välbekanta toner, upphörande liksom förra gången med den melodiska extasen hos en sparv, som kvittrar en vacker junidag.
Rose var så förvånad, att hon höll på att ramla ned från hyllan, och när den lilla konserten var över, klappade hon förtjust i händerna.
— O, det var himmelskt! Vem har lärt er det där?
— Fåglarna, svarade flickan med ett småleende, i det hon åter grep sig an med sitt arbete.
— Det är underbart! Jag kan sjunga, men inte hälften så vackert som det där. Var snäll och tala om, vad ni heter.
— Phebe Moore.
— Jag har hört talas om phebefåglar, men jag tror inte, att de riktiga skulle kunna göra det där, sade Rose skrattande; så tillade hon, i det hon med intresse iakttog, hur såpan spreds ut över stenarna: Får jag stanna här och se på, medan ni arbetar? Jag känner mig så ensam inne i salongen.
— Ja, det får ni visst det, om ni vill, svarade Phebe, i det hon vred ur skurtrasan på ett kapabelt sätt, som gjorde ett djupt intryck på Rose.
— Det måtte vara roligt att stänka omkring vattnet och gräva i såpan. Jag skulle gärna vilja göra det, men det skulle tant nog inte tycka om, sade Rose, helt betagen i denna nya sysselsättning.
— Ni skulle snart tröttna på det, så det är nog bäst, att ni håller er fin och tittar på.
— Ni hjälper väl er mor mycket?
— Jag har inga föräldrar.
— Nej men, var bor ni då?
— Jag hoppas, att jag kommer att få bo här. Debby behöver hjälp, och jag är här på prov en vecka.
— Jag hoppas, att ni får stanna, för det är mycket tråkigt här, sade Rose, som blivit riktigt förtjust i denna flicka, som sjöng som en fågel och arbetade som en vuxen kvinna.
— Det hoppas jag också, för jag är femton år nu och gammal nog att förtjäna mitt eget uppehälle. Ni har kommit hit för att stanna här ett slag? frågade Phebe,
