— Mig får du inte fast, sade Rose med stor värdighet.
— Få se, om jag inte gör det!
— Jag har kastat mina blickar på Phebe, anmärkte Will i så nedlåtande ton, att de andra skrattade.
— Gud signe den lilla raringen! Det fäster jag mig inte alls vid, svarade Phebe i så moderlig ton, att Wills knoppande ridderlighet genast förfrös och dog.
Det blev gott tillfälle att prova de nya skridskorna före middagen, och Rose fick sin första lektion på den lilla viken, som frusit till liksom på beställning. Till en början fann hon det ganska ansträngande att ramla omkull och åter resa sig upp, men med sex gossar till lärare lyckades hon till sist hålla sig upprätt, och belåten med denna framgång förfriskade hon sig sedan med ett dussin turer nedför backen på Amasonen, såsom hon döpt sin kälke.
— Ah, denna ödesdigra färg! Det kommer mitt hjärta att brista, när jag ser den, kraxade tant Myra, när Rose litet senare kom ned till middagen med kinder lika röda som benvedshären på väggen.
— Det gläder mig att se, att Alec tillåter flickan att göra sig fin, fast han har sådana besynnerliga idéer, tillade tant Clara, som till sin ytterliga tillfredsställelse såg, att Rose hade tre volanger på sin blåa sidenklänning.
— Hon är ett mycket intelligent barn och har ett trevligt sätt, anmärkte tant Jane i ovanligt älskvärd ton, ty Rose hade just räckt Mac en skärm, för att han skulle skydda ögonen mot brasskenet.
— Om jag hade en sådan dotter att visa min Jem, när han kommer hem, skulle jag vara en stolt och lycklig kvinna, tänkte tant Jessie, och sedan gjorde hon sig förebråelser för att hon inte var fullkomligt nöjd med sina fyra präktiga gossar.
Tant Plenty var alltför upptagen av middagen för att kunna se något annat, om hon icke hade varit det, skulle hon ha sett, vilken verkan hennes nya mössa hade på gossarne. Den goda damen medgav själv, att hon »tyckte om en klädsam mössa», och vid detta tillfälle var hennes huvudbonad storslagen, och när hon travade omkring i rummet, fladdrade banden om henne så, att
