det blev absolut nödvändigt för Archie att till hälften kväva »pysarne» i en portiär, tills de skrattat ut ordentligt.
Farbror Mac hade tagit med sig Fun See, och det var en Guds lycka, att han gjort det, ty de äldre gossarne gåvo utlopp åt sin munterhet genom att skämta med den unge kinesen om hans förbättrade utseende. Han var iförd amerikanska kläder, hade håret kortklippt och talade ovanligt bra engelska efter endast sex månaders skolgång, men det oaktat stod hans gula ansikte med de sneda ögonen i sällsam kontrast till alla de blonda Campbellarna omkring honom. Will kallade honom »Tyfonen» — han menade »Tycoon» — och den lille kinesen fick till sin förtret behålla detta namn.
Tant Peace blev nerburen och placerad på hedersplatsen vid bordet, och hon satt där och smålog mot dem alla, »som den personifierade friden», såsom d:r Alec sade, när han intog sin plats bredvid henne, under det att farbror Mac satt bredvid tant Plenty vid andra bordsändan.
— Jag åt knappast någon frukost, och sedan har jag gjort allt, jag kunnat för att bli hungrig, men jag tror verkligen inte, att jag kan äta av allt det här, såvida jag inte vill spränga mina knappar, viskade Geordie till Will, i det han med en hopplös suck betraktade alla de uppdukade läckerheterna.
— Man vet aldrig, vad man kan, förrän man försöker, svarade Will och attackerade sin fullproppade tallrik i uppenbar avsikt att göra sin plikt som en hel karl.
Alla veta, hurudan en julmiddag är, så vi behöva icke beskriva denna särskilda, utan kunna med ens övergå till att berätta, vad som hände vid dess slut. Alla voro mycket muntra och glada, men Archie i all synnerhet tycktes vara i mycket lyftad stämning — i så hög grad, att Charlie anförtrodde Rose, att han var rädd för att hövdingen smakat på karaffernas innehåll.
Rose tillbakavisade med förtrytelse denna insinuation, ty när skålarna druckits enligt garamal god sedvänja, hade hon sett, att tant Jessies gossar fyllt sina
