Hoppa till innehållet

Sida:Åtta kusiner 1926.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

gjorde hon också med en trofasthet, som stod henne dyrt, ty när lektionerna voro över, glömde Mac sin överenskommelse och ägnade sig åt några kemiska experiment, tills en liten explosion drev honom ut ur laboratoriet. Då kom han plötsligt ihåg Rose och hade med glädje skyndat till henne, om icke modern förbjudit honom att gå ut, därför att blåsten var skadlig för hans ögon.

— Farbror låter henne naturligtvis inte gå ut i ett sådant väder. Och om han gör det, har hon naturligtvis nog förstånd att komma hit och hämta dig eller gå hem igen, när du inte kommer, sade tant Jane och ägnade sig åter åt sin bok.

Så Mac resignerade, och Rose väntade lojalt, tills det blev middagsdags och hon förstod, att det var lönlöst att vänta längre. Hon hade gjort sitt bästa att hålla sig varm, hade åkt skridsko, tills hon var trött och varm, och sedan sett på andra barn, tills hon var genomkyld, försökt att bli varm igen genom att trava av och an och till sist stått med dyster min hopkrupen under ett träd och väntat. När hon slutligen anträdde promenaden hem, var hon stel av köld och förmådde knappast taga sig fram mot vinden, som handskades riktigt obarmhärtigt med den frostbitna rosen.

D:r Alec satt framför brasan i biblioteket och mojade sig efter sin åktur, då en halvkvävd snyftning föranledde honom att skynda fram till dörren och ängsligt titta ut i hallen. Rose låg rysande i en hög nära värmeledningen med överkläderna till hälften av, vred händerna och försökte återhålla de skrik av smärta, som den återvändande värmen framkallade i hennes till hälften förfrusna fingrar.

— Min älskling, vad är det? Och ögonblicket efteråt hade farbror Alec henne i sina armar.

— Mac kom inte — jag kan inte bli varm — värmen gör så ont! Och med en lång rysning brast Rose i gråt, under det att tänderna skallrade i hennes mun och hennes stackars näsa var så blå, att det skar en i hjärtat att se det.

Inom kortare tid än det tar att omtala, hade d:r Alec henne på soffan, insvept i björnskinnspälsen, och Phebe frotterade hennes iskalla fötter, under det att han gned hennes värkande händer och tant Plenty gjorde i ord-