både Charlie och Arch är förskräckligt stolta av sig, och ingendera vill ge med sig. Jag antar, att Arch har rätt, men jag klandrar inte Charlie ett dugg för att han emellanåt tycker om att vara tillsammans med de andra, för de är ett sådant muntert sällskap.
— O, bevara mig väl! sade Rose. Jag kan inte inse, vad jag kan göra åt den saken, men jag önskar, att gossarne ville göra upp den, för prinsen kan inte ta någon skada av Archies sällskap, för han är så god och förståndig.
— Det är just det — Arch predikar, och prinsen håller inte till godo med det. Han sade Arch rent ut, att han är en trögmåns och präst, och Arch sade, att Charlie inte var någon gentleman. För katten, båda var ursinniga! Jag trodde ett ögonblick, att de skulle ryka ihop och göra upp det med ens. Jag önskar, att de hade gjort det och inte sedan dess gått omkring och sett dystra och högtidliga ut. Mac och jag gör upp våra gräl med ett par smockor, och sen är saken klar.
Rose kunde inte låta bli att skratta, när Steve tilldelade en fet soffkudde några stötar för att visa, vad han menade. Sedan han utdelat några vetenskapliga slag, drog han ner manschetterna och smålog välvilligt mot henne.
— Så lustiga ni pojkar är! sade hon med en blandning av beundran och förbryllelse, som Steve upptog såsom en komplimang åt hela det manliga könet.
— Ja, min nådiga, vi är en fin uppfinning, som ni inte skulle kunna reda er utan, svarade han med näsan i vädret. Så tillade han, i det han plötsligt kom att tänka på affärerna: Hur går det med de där pengarna, du skulle låna mig? Nu har jag omtalat allt, så du måste punga ut.
— Det skall jag naturligtvis. Hur rycket vill du ha?
— Kan du avvara fem dollars? Jag vill betala en liten hedersskuld, som är ganska angelägen. Och Steve anlade en manlig uppsyn, som verkade högst komisk.
— Är inte alla skulder hedersskulder? frågade den oskyldiga Rose.
— Jo, naturligtvis, men det är ett vad, som jag ingått och som bör göras upp med ens, började Steve, som fann det litet otrevligt att förklara saken.
