Hoppa till innehållet

Sida:Åtta kusiner 1926.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Åh, ingå ej några vad! Det är inte rätt, och din far skulle inte tycka om det. Lova att inte göra det mer! Var snäll och lova det! Och Rose höll fast hans hand, i vilken hon just tryckt pengarna.

— Det skall jag inte heller. Det oroade mig en hel del, men de skämtade med mig, så att jag måste göra det. Tack, kusin! Nu är jag all right! Och Steve avlägsnade sig hastigt.

Etfer att ha beslutat att bli fredsmäklare inväntade Rose ett lägligt tillfälle, och det kom snart.

Hon tillbragte dagen hos tant Clara, som haft några unga gäster hos sig och bjudit dit Rose för att träffa dem, ty hon ansåg det vara på tiden att niecen övervann sin blyghet och vande sig vid att deltaga i sällskapslivet. Middagen var över, och alla hade gått. Tant Clara vilade sig, innan hon begav sig bort på en kvällsbjudning, och Rose väntade på att Charlie skulle komma och följa henne hem. Han kom om en stund, men såg ganska sömnig och besynnerlig ut, tyckte Rose. När han fick se henne, ryckte han upp sig och sade med ett småleende, som övergick till en gäspning:

— Jag trodde, att du var inne hos mor, så jag tog mig en tupplur, sedan jag följt flickorna ut. Nu står jag till din tjänst, Rosamunda, när helst du önskar.

— Du ser ut, som om du hade huvudvärk. Om du har det, skall du inte bry dig om mig, för det är så tidigt, att jag inte är rädd för att kila hem ensam, sade Rose, som lade märke till kusinens blossande kinder och sömniga blick.

— Det låter jag dig inte göra. Jag får alltid ont i huvudet av champagne, men den friska luften kommer att pigga upp mig.

— Varför dricker du det i så fall? frågade Rose.

— Kan inte låta bli det, när jag är värd. Seså, nu skall inte du börja predika för mig! Jag har fått alldeles tillräckligt av Archies gammalmodiga åsikter och vill inte höra något mer i den vägen. Charlies ton var så avgjort vresig, att Rose kände sig förkrossad och sade helt undergivet: Jag tänkte inte predika för dig, men när man håller av någon, tycker man inte om att se den personen lida.

Det återkallade med ens Charlie till sig själv, ty Ro-