och försökte se likgiltig ut men misslyckades snöpligt, ty han blygdes över sig själv och kände sig mycket illa till mods. Rose kände god lust att gråta, men det förbjöd stoltheten henne, så hon tog sin tillflykt till ord i stället för tårar. Hon reste sig upp, blek och upprörd, kastade bort ringen och sade med en röst, som hon förgäves sökte göra fast och stadig:
— Du är inte alls den gosse, jag tog dig för, och jag hyser inte minsta aktning för dig. Jag har försökt hjälpa dig att vara god, men du vill inte låta mig göra det, och jag skall inte försöka det mer. Du pratar en hel del om att vara gentleman, men du är det ej, för du har brutit ditt ord, och jag kan aldrig mer lita på dig. Jag vill inte, att du följer mig hem. Jag har hellre Mary i sällskap. God natt.
Och efter att ha utdelat detta sista förskräckliga slag marscherade Rose ut ur rummet, kvarlämnande Charlie lika förvånad, som om hans favoritduva flugit på honom och försökt hacka honom i ansiktet.
Roses lilla åskstorm tog sig utlopp i några snyftningar inne i det lilla toalettrummet, och när hon kom ut igen, såg hon endast så mycket klarare ut tack vare skuren. Efter att som hastigast ha sagt godnatt till tant Clara, som nu befann sig under hårfrisörskans händer, smög hon sig ned för att taga reda på Mary. Men Mary var ute, och detsamma var betjänten, så Rose smög sig ut genom bakdörren, smickrande sig med att ha undkommit Charlies sällskap.
Men därvidlag hade hon misstagit sig, ty grinden hade nätt och jämt fallit igen efter henne, då hon hörde välbekanta steg, prinsen var vid hennes sida och sade i så artig och ångerfull ton, att hennes vrede med ens var som bortblåst:
— Du behöver inte tala till mig, om du inte vill, men jag måste se till, att du kommer välbehållen hem, kusin.
Hon vände sig med ens till honom, räckte honom handen och svarade hjärtligt:
— Det var jag, som var sur. Förlåt mig och låt oss vara vänner igen.
Detta var bättre än ett dussin predikningar om det vackra i att förlåta och gjorde Charlie mera gott,
