ses läppar darrade litet, ehuru hon försökte dölja det genom att lukta på blomman, hon drog upp ur bältet.
— Jag är en riktig björn, och jag ber dig om ursäkt för att jag är så vresig, Rosy, sade han på sitt vanliga uppriktiga, vinnande sätt.
— Jag önskar, att du ville be Archie också om ursäkt, så att ni bleve goda vänner igen. Du var aldrig vresig, när han var din skötevän, sade Rose.
— Bäst att du inte lägger dig i vad du inte förstår, kusin, svarade han med av vrede blixtrande ögon.
— Men jag förstår, och det gör mig mycket ledsen att se er så kallsinniga och stela mot varandra. Ni brukade alltid vara tillsammans, och nu talas ni knappast vid. Du är så villig att be om ursäkt, att jag inte kan inse, varför du inte ber Arch, när du har orätt.
— Det har jag inte! svarade Charlie i så kort och skarp ton, att Rose ryckte till. Så tillade han i lugnare men alltjämt högdragen ton: En gentleman ber alltid om ursäkt, när han varit ohövlig mot en dam, men den ena mannen ber inte om ursäkt den andra, som förolämpat honom.
— Oj, oj, oj, ett sådant brushuvud! tänkte Rose, och i avsikt att få honom att skratta tillade hon: Jag talade inte om män, utan om gossar, av vilka den ene är prins och bör föregå sina undersåtar med gott exempel.
Men Charlie ville inte bli blidkad, utan försökte i stället ge samtalet en annan vändning, ty han tog den lilla guldringen från sin klockkedja och sade i allvarlig ton:
— Jag har brutit mitt löfte, så jag vill ge dig tillbaka den här och lösa dig från överenskommelsen. Jag är mycket ledsen, men jag tycker, att det är ett dumt löfte, och tänker inte hålla det. I gottgörelse får du själv välja ut ett par örhängen åt dig. Du har rättighet att bära dem nu.
— Nej, jag kan endast bära ett, och det tjänar ingenting till, för jag är säker på att Archie kommer att hålla ord! Rose var så bedrövad och ond, att hon talade i skarp ton och icke ville taga emot ringen, han erbjöd henne.
Han ryckte på axlarna, kastade den i hennes sköte
