rättighet att blanda sig i saken, sade Charlie i kränkt ton.
— Jag önskar, att han vore det! utbrast Rose.
— Det gör jag också, svarade Charlie, och sedan skrattade båda åt hans obeständighet.
Det skrattet gjorde dem gott, och när prinsen åter talade, var det i en helt annan ton — tankfullt, inte stolt och egensinnigt.
— Förstår du, det är hårt för mig, som varken har bröder eller systrar. De andra har det bättre ställt och behöver inte gå utomhus för att få vänner, om de inte vill det. Jag är alldeles ensam och skulle vara tacksam till och med för en liten syster.
Rose tyckte, att detta lät så patetiskt, och utan att taga någon notis om det föga smickrande ordet »till och med» i den sista meningen, sade hon med en skygg ljuvhet, som med ens övervann kusinen:
— Låtsa, att jag är din lilla syster. Jag vet, att jag är dum, men jag är kanske bättre än ingenting alls, och jag vill gärna göra det.
— Det skulle jag också vilja! Och vi skall låtsa det, för du är inte dum, utan tvärtom en mycket förståndig flicka, och jag känner mig stolt över att ha dig till syster. Så där ja! Och Charlie blickade med verklig tillgivenhet ned på det lockiga huvudet i jämnhöjd med hans axel.
Rose tog ett skutt av förtjusning och lade sin handskbeklädda hand. på den andra, som vilade på hans arm, i det hon sade helt glatt:
— Det var snällt av dig! Nu behöver du aldrig mer känna dig ensam, och jag skall försöka fylla Archies plats, tills han kommer tillbaka, för jag vet, att han gör det, så fort du låter honom göra det.
— Välan, jag har ingenting emot att tala om för dig, att så länge han var min kamrat, saknade jag varken bröder eller systrar eller önskade mig någon annan, men sedan han slängt mig över bord, vill jag bli hängd, om jag inte känner mig lika ensam och övergiven som gamla Robinson Crusoe, innan Fredag dök upp.
Detta utbrott av förtroende styrkte Rose i hennes föresats att återvinna åt Charlie hans forne mentor, men hon sade ingenting just då. De skildes åt som utmärkta
