blev emottaget med stort gillande och förklarat vara »förtjusande likt».
Det var det verkligen och en slående kontrast till det första, ty det var ett blomstrande, småleende ansikte, fullt av flickaktig levnadslust och hälsa, utan ett spår av melankoli, ehuru de milda ögonen voro tankfulla och linjerna kring läpparna förrådde en känslig natur.
D:r Alec ställde båda porträtten på cheminéen, drog sig ett par steg tillbaka och betraktade dem i flera minuter med oändlig tillfredsställelse. Så vände han sig om mot damerna, pekade på porträtten och sade:
— Tiden har gått till ända. Hur tycker ni mitt experiment lyckats, mina damer?
— Herreminje! Så är det! utbrast tant Plenty och tappade i sin överraskning en maska.
— Utmärkt, kära du! sade tant Peace och smålog gillande.
— Hon har verkligen tagit upp sig, ehuru skenet är bedrägligt och hon inte har någon konstitution att bygga på, kraxade tant Myra.
— Jag medger, att såvitt det beträffar hälsa, har experimentet lyckats, anmärkte nådigt tant Jane, ty hon kunde icke glömma Roses vänlighet mot hennes Mac.
— Det gör jag också, och jag går ännu längre, för jag tycker verkligen, att Alec uträttat underverk med barnet. Om några år är hon en skönhet, tillade tant Clara, som tyckte, att hon icke kunde säga något bättre än detta.
— Jag visste alltid, att han skulle lyckas, och det gläder mig så, att ni alla medger det, ty han förtjänar mer beröm, än han någonsin får, utbrast tant Jessie och klappade i händerna.
D:r Alec bugade sig artigt för dem och sade sedan helt allvarligt:
— Tack! Nu är frågan den — skall jag fortsätta? Ty detta är endast början. Ingen av er känner till alla de hinder, jag stött på, de misstag, jag begått, hur ivrigt jag studerat saken och den ängslan, jag ofta känt. Syster Myra har rätt i fråga om en sak — Rose är ömtålig, har lätt för att blomstra i solsken och lika lätt
