Sida:Åtta kusiner 1926.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

soleet», såsom gossarne kallade hennes dystra hem. Lyckligtvis befann hon sig helt nära sitt eget hem, och d:r Alec tittade in så ofta, att hennes besök där blev vida mindre prövande, än hon väntat. Och tillsammans lyckades de mer än en gång narra tant Myra att skratta riktigt hjärtligt, och Rose gjorde henne så gott genom att släppa in solsken, sjungande gå omkring i huset, laga till hälsosamma rätter och roa den gamla damen med sina lustiga små föreläsningar i fysiologi, att tanten glömde att taga in sina piller och uppgav »Mums Elixir», därför att hon sov så gott om nätterna efter de långa promenaderna och åkturerna, att hon inte behövde en sömnmedel.

Så vintern gick hastigt, och det var maj, innan Rose åter befann sig i sitt hem. De kallade henne »månadsrosen», därför att hon tillbragt en månad hos var och en av tanterna och kvarlämnat sådana angenäma minnen, att alla ville ha familjeblomman tillbaka.

D:r Alec gladde sig högeligen åt att ha återfått sin klenod, men allteftersom experimentåret närmade sig sitt slut, började han i hemlighet frukta, att Rose kanske under de närmaste följande tolv månaderna skulle vilja bo hos tant Jessie eller — för Charlies skull — till och med hos tant Clara. Han sade ingenting men inväntade i stor ängslan den dag, då saken skulle avgöras, och medan han väntade, gjorde han sitt bästa att avsluta sitt uppdrag så bra som möjligt.

Ingen kom ihåg dagen för det händelserika samtal, som resulterat i doktorns experiment (d. v. s. ingen utom han själv) så att när tanterna en lördagseftermiddag blevo bjudna till te, kommo de helt omisstänksamt och sutto och pratade, när d:r Alec kom in med två fotografier.

— Känner du igen den här? frågade han, i det han visade den ena för tant Clara, som händelsevis satt närmast.

— Ja visst! Det är mycket likt henne, när hon kom hit. Helt och hållet hennes sorgsna, lillgamla uppsyn, magra lilla ansikte och stora mörka ögon.

Porträttet gick laget runt, och alla voro ense om att »det var mycket likt Rose för ett år sedan.» Då den saken var klar, visade doktorn det andra porträttet, som