Rose lade skyggt sin i den stora, bruna tassen, som slöt sig om hennes lilla vita labb och höll fast den, medan hövdingen fortsatte presentationen.
— Vi har kommit hit i full rigg, för det gör vi alltid vid högtidliga tillfällen. Hoppas, du tycker om det. Nu skall jag tala om för dig, vilka de här grabbarna är, och sen ska vi ha det trevligt. Den här långa är prins Charlie, tant Claras gosse. Hon har bara en, så han är extra prima. Det här är Mac, bokvurmen, förkortat till vurmen. Den här förtjusande varelsen är Steve, dandyn. Var så god och titta på hans halsduk och handskar. De är tant Janes gossar och, tro mig, ett fint par. Det här är pysarna, mina bröder Geordie och Will och Jamie-babyn. Gossar, kliv fram och visa ert fina sätt!
Vid detta kommando sträcktes till Roses förtvivlan fram ytterligare sex händer, och det syntes tydligt, att man väntade, att hon skulle skaka dem alla. Det var ett prövande ögonblick för det blyga barnet, men så kom hon att tänka på att de voro hennes släktingar och kommit dit för att hälsa henne vläkommen, och ansträngde sig att hjärtligt besvara deras hälsningar.
När ceremonien var över, gjorde klanen höger och vänster om marsch, och hela rummet tycktes med ens vara översvämmat av pojkar. Rose retirerade hastigt till en stor stol, där hon satt och iakttog inkräktarne och undrade, när tanten skulle komma henne till undsättning.
Liksom om de känt sig nödsakade att modigt uppfylla sin plikt, ehuru det inte föll sig så lätt för dem, stannade varje gosse under sina vandringar vid hennes stol, fällde ett kort yttrande, emottog ett ännu kortare svar och kilade sedan vidare med en uppsyn av lättnad.
Archie, som kom först, lutade sig över ryggstödet på hennes stol och sade i faderlig ton:
— Det gläder mig, att du kommit hit, kusin, och jag hoppas, att du kommer att trivas bra här på tantkullen.
— Jag tror, jag kommer att göra det.
Mac skakade håret ur ögonen, stötte emot en stol och frågade abrupt:
