— Har du några böcker med dig hit?
— Fyra lådor fulla. De står i biblioteksrummet.
Mac försvann ut ur rummet, och Steve anlade en en attityd, som fördelaktigt framhöll hans toalett, och sade med ett älskvärt småleende:
— Vi tyckte det var tråkigt, att vi inte fick träffa dig i onsdags. Jag hoppas, din förkylning är bättre.
— Ja tack! Och ett småleende började framträda kring Roses mun, när hon tänkte på hur hon krupit ner under filten. Steve, som kände på sig, att han blivit särskilt utmärkt, avlägsnade sig med näsan i vädret, och prins Charlie piruetterade tvärs över rummet och sade glatt och otvunget: Mamma hälsar så mycket och hoppas, att du i nästa vecka är nog kry att komma över till oss och stanna en hel dag. Det måtte vara förtvivlat tråkigt här för en sådan liten stackare som du.
— Jag är tretton och ett halvt år, fast jag ser liten ut, utbrast Rose, som glömde sin blyghet i förtrytelsen över denna förolämpning mot hennes nyförvärvade tonår.
— Ber om ursäkt, min nådiga! Hade aldrig kunnat tänka mig det! Och Charlie avlägsnade sig skrattande, glad att ha kunnat få litet liv i den menlösa kusinen.
Geordie och Will, två hurtiga pojkar på elva och tolv år, kommo fram tillsammans, fixerade Rose med sina runda, blåa ögon och avlossade var sin fråga, som om det varit ett skyttetävlan och hon måltavlan.
— Har du din apa med dig?
— Nej, han är död.
— Tänker du skaffa dig en båt?
— Jag hoppas, att jag slipper det.
Här gjorde de båda gossarna höger om och marscherade sin väg, och lilla Jamie frågade med barnslig uppriktighet:
— Har du något gott med dig åt mig?
— Ja, massor av karameller, svarade Rose, varpå Jamie klättrade upp i hennes knä och med en smällkyss tillkännagav, att han tyckte mycket om henne.
Denna procedur skrämde Rose betydligt, ty de andra gossarne tittade på henne och skrattade. I sin förvirring sade hon hastigt till den lille inkräktaren:
