gamla damen bakom den höga teurnan, som skymde henne helt och hållet så när som på den översta öglan i mössan.
— Vet inte tant av det? frågade alla i korus.
— Nej. Och det är det bästa i hela skämtet, ty hon är förtvivlat förtjust i det.
— Vad har det för färg? frågade Rose.
— Blått och brunt.
— Är det gott att äta? frågade Jamie.
— Somliga människor tycker det, men jag skulle inte vilja försöka det, svarade Charlie, varvid han skrattade så, att han spillde ut sitt te.
— Vem tillhör det? inföll Steve.
Archie och prinsen stirrade ett ögonblick på varandra och sågo litet dumma ut, men så svarade Archie, i det han plirade med ögonen, så att Charlie åter exploderade:
— Farfar Campbell.
Detta svar var en hård nöt att knäcka, och de uppgåvo försöket att lösa gåtan, ehuru Jamie anförtrodde Rose, att han inte trodde, att han skulle kunna leva till måndagen, utan att veta, vad det var för något märkvärdigt.
Strax efter teet avlägsnade sig klanen, sjungande för fulla halsar: »Alla blåa mössor draga över gränsen».
— Nå, kära du, vad tycker du om dina kusiner? frågade tant Plenty, då den sista ponnin försvunnit om hörnet och larmet upphört.
— Bra, tant, men jag tycker bättre om Phebe. Ett svar, som kom tant Plenty att hålla upp händerna i förtvivlan och trava bort till syster Peace för att omtala, att hon aldrig skulle kunna lära sig förstå detta barn och att det var en Guds lycka, att Alec snart skulle komma hem och taga av dem ansvaret.
Trött efter eftermiddagens ovanliga ansträngningar kröp Rose ihop i ett soffhörn för att vila och tänka på den stora hemligheten, föga anande att hon skulle få lära känna den först av alla.
Mitt under sina meditationer somnade hon och drömde, att hon åter var hemma och låg i sin lilla säng. Hon tyckte sig vakna och se sin far stå lutad över henne, höra honom säga: Min lilla Rose! själv
