sitt hår framför spegeln; Geordie och Wiil undersökte det stora väggurets inre anatomi, och Jamie låg på mattan vid foten av trappan, fast besluten att fordra sina karameller, så fort Rose blev synlig.
Hon gissade sig till hans avsikt och förekom honem genom att släppa en grabbnäve kanderade plommon ned på honom.
Vid hans utrop av förtjusning tittade de andra upp och smålogo ofrivilligt, ty den lilla kusinen där uppe tog sig förtjusande ut med sina blyga, milda ögon, sitt glänsande hår och skrattande ansikte. Den svarta klänningen påminde dem om hennes förlust och uppfyllde deras gossehjärtan med en vänlig önskan att visa sig goda mot »vår kusin», som icke längre hade något annat hem än detta.
— Där är hon så fin som helst! utbrast Steve och kastade en slängkyss till henne.
— Kom an, missy! Teet är färdigt, tillade prinsen i uppmuntrande ton.
— Jag för henne in! Och Archie bjöd henne med stor värdighet armen, en hedersbetygelse, som kom Rose att bli röd som ett körsbär och känna god lust att springa tillbaka uppför trappan.
Det blev en munter kvällsvard, och de två äldsta gossarna bidrogo mycket till roligheten genom att pina de övriga med hemlighetsfulla antydningar om något intressant, som snart skulle inträffa. Någonting ovanligt stiligt, förklarade de, ehuru det för närvarande var insvept i en slöja av hemlighetsfullhet.
— Har jag någonsin sett det? frågade Jamie.
— Inte så att du kan komma ihåg det, men Mac och Steve har gjort det, och de tyckte ofantligt mycket om det, svarade Archie och föranledde därigenom de två omnämnda att i flera minuter försumma Debbys fraspannkakor, medan de gnuggade geniknölarna.
— Vem får det först? frågade Will med munnen full med marmelad.
— Tant Plenty, förmodar jag.
— När får hon det? frågade Geordie, som i sin otålighet hoppade upp och ned på stolen.
— Vid något tillfälle om måndag.
— Herreje! Vad pratar gossen om? frågade den
