lugn herre, som tycktes vara absolut omedveten om klanens synder och sov helt gott i sin vrå. Han var den enda onkel, Rose träffat på många år, ty farbror Jem och farbror Steve, tant Jessies och tant Claras män, voro sjöfarande, och tant Myra var änka. Farbror Mac var köpman, mycket rik och upptagen och hemma hos sig tyst som en liten råtta, ty han befann sig i en sådan minoritet gentemot kvinnfolken, att han icke vågade öppna munnen, utan lät hustrun styra och ställa efter behag.
Rose tyckte om den storväxte, vänlige, tystlåtne mannen, som kom hem till henne, när hennes pappa dog, alltid skickade stora lådor med gotter, då hon var i skolan, och ofta bjöd henne ned till sina stora magasiner, fulla med te och kryddor, viner och sydfrukter — saker som hon fick äta av så mycket hon ville och även taga med sig hem. I hemlighet hade hon varit ledsen över att inte han blivit hennes förmyndare; men sedan hon gjort farbror Alecs bekantskap, brydde hon sig inte mer därom, ty hon var inte särskilt förtjust i tant Jane.
När gudstjänsten var över, skyndade farbror Alec sig ut, och där blev han omringad och kramad av de unga björnarna, under det att systrarna glatt och hjärtligt skakade hand med honom.
— Flickor, ni måste allesammans komma med hem och äta middag tillsammans med Alec — Mac också naturligtvis. Men jag kan inte be gossarna, för som ni vet, väntade jag inte kära Alec förrän i morgon, så jag har inte vidtagit några förberedelser. Skicka hem gossarna och låt dem vänta till om måndag, för jag kände mig riktigt chockerad över deras uppförande i kyrkan, sade tant Plenty, när hon och Rose stego upp i ekipaget.
På en annan plats hade de bedragna gossarna uppgivit ett illvrål; som det nu var, brummade de och gjorde invändningar, tills d:r Alec gjorde slag i saken genom att säga:
— Seså, gubbar! Jag skall ge er ersättning i morgon, om ni nu ger er i väg i lugn och ro. Om ni inte gör det, får ni inte en enda välsignad sak ur mina stora packlårar.
