d:r Alec pratade med de gamla damerna, lyssnade han till barnets musik och tänkte på en annan Rose, som brukat spela för honom.
När klockan slog åtta, ropade han ut:
— På tiden för min lilla flicka att krypa till kojs, i annat fall är hon inte uppe i otta i morgon, och jag har gjort upp en hel massa trevliga planer till dess. Kom och titta, vad jag till en början skaffat dig.
Rose kom inspringande och hörde på med glad och uppmärksam min, medan d:r Alec sade:
— Under mina vandringar över hela jorden har jag kommit över några utmärkta läkemedel, och eftersom de är ganska behagliga, tror jag, att du och jag skall behålla dem. Det här är en örtkudde, som jag fick i Indien av en klok gumma, när jag var sjuk. Den är fylld med saffran, vallmo och andra lugnande örter. Så lägg nu ned ditt lilla huvud på den i kväll, sov gott utan drömmar och vakna i morgon utan plågor.
— Kommer jag verkligen att göra det? Vad den luktar gott! Rose tog villigt emot kudden och stod och insöp den svaga, härliga doften, medan hon lyssnade till doktorns nästa föreskrift.
— Det här är bägarn, som jag talade om. Det sägs, att dess goda egenskaper beror därpå att den drickande själv fyller den, så du måste lära dig att mjölka. Jag skall lära dig.
— Jag är rädd för att jag aldrig kan lära mig det, sade Rose, men hon betraktade med belåten min bägaren, ty en lustig liten tomte dansade på greppet, som om den vore redo att kasta sig på huvudet ned i den vita sjön nedanför.
— Tycker du inte, att hon borde ha något mera stärkande än mjölk, Alec? Jag kommer verkligen att känna mig orolig, om hon inte får något stärkande medel, sade tant Plenty och betraktade med klentrogen min de nya läkemedlen, ty hon satte mera tilltro till gammaldags huskurer än till förtrollade bägare och vallmokuddar från orienten.
— Gott, tant — jag skall ge henne några piller, om du anser det bäst. De är mycket enkla, och stora kvantiteter kan intagas utan minsta fara. Du vet ju, att haschisch är ett slags hampextrakt? Nåväl, det här
