ligt att återhålla den suck av lättnad, som så öppet motsade hennes ord.
— Tänk, jag visste inte, att det var åtdraget! Det kändes inte ett dugg! Det måste naturligtvis gå upp, när jag flämtar så här, men det gör jag aldrig, för det händer knappast någonsin, att jag springer, förklarade Rose, som kände sig smått stukad av denna upptäckt.
— Jag ser, att du inte fyller dina lungor ens till hälften, och därför kan du bära den här absurda tingesten, utan att känna den. Att tänka sig, att man pressar ihop en liten midja i ett styvt band av läder och stål just då den borde växa! sade d:r Alec och betraktade med ogillande min bältet, medan han släppte ut spännet flera hål — till stor förargelse för Rose, ty hon kände sig stolt över sin smärta figur och gladde sig dagligen åt att hon icke var lika tjock som Lucy Miller, en f. d. skolkamrat, som förgäves sökte betvinga sin fetma.
— Det ramlar av, om det sitter för löst, sade hon ängsligt.
— Inte om du fortsätter att andas djupt. Det är vad jag vill, att du skall göra, och när du fyllt ut det här, skall vi fortsätta att släppa ut bältet, så att din midja till sist blir mera lik Hebes, hälsans gudinna, än en modeplanschs — det fulaste man kan tänka sig.
— Så det ser ut! sade Rose med en föraktfull blick på bältet, som hängde löst kring hennes smärta midja. Jag kommer att tappa det, och då blir jag ledsen, ty det har kostat mycket pengar — det är av ryssläder och stål. Lukta på det!
— Om du tappar det, skall jag ge dig ett bättre. Ett mjukt silkesskärp är mycket lämpligare för ett vackert barn som du än ett seldon som det här. Bland mina grejor har jag en massa italienska och turkiska skärp och schalar. Ah! Det kommer dig att känna dig bättre till mods, inte sant? Och han nöp henne i kinden, där ett småleende plötsligt framkallat en grop.
— Det är mycket fånigt av mig, men jag kan inte låta bli att tycka om att veta — Hon tystnade och rodnade och sänkte huvudet, ty hon blygdes att tillägga: Att du tycker, att jag är söt.
