er. Nu måste jag gå upp och plocka undan allt, så farväl, och glöm inte, att jag har adopterat er.
— Ni har givit mig det, som är bättre än karameller, och det kommer jag inte att glömma. Och efter att omsorgsfullt ha torkat sig om händerna fattade Phebe Roses ena lilla hand mellan dem, och sedan följde de svarta ögonen den sig avlägsnande gästen med ett uttryck av tacksamhet, som gjorde dem mycket milda och klara.
VI.
FARBROR ALECS RUM.
Strax efter middagen och innan hon ännu formerat riktig bekantskap med alla sina nya ägodelar, föreslog d:r Alec, att de skulle företaga en åktur och avlämna den första sändningen gåvor till tanterna och kusinerna. Det var Rose gärna med om, ty hon var angelägen om att prova en viss mjuk burnus, som var försedd icke blott med en förtjusande liten huva, utan även med tofsar, som fladdrade åt alla håll.
Det stora ekipaget var fullproppat med paket, och till och med hos Ben på kuskbocken lågo indiska stridsklubbor, en väldig kinesisk drake och ett par polerade oxhorn från Afrika. Onkel Alec, som var mycket blå i anseende till kläderna och mycket brun i anseende till ansiktet, satt kapprak och betraktade med intresse de välbekanta platserna, under det att Rose, som kände sig ovanligt elegant och komfortabel, satt tillbakalutad, insvept i sin mjuka mantel, och lekte, att hon var en österländsk prinsessa, som företog en utfärd bland sina undersåtar.
På tre ställen blevo besöken mycket korta, ty tant Myras katarr var ovanligt svår, tant Clara hade en massa främmande, och tant Jane lade i dagen en sådan lust att diskutera Europas, Asiens och Afrikas befolkning, produktion och politik, att till och med d:r Alec blev rädd och gav sig i väg så fort som möjligt.
