golvet och gömde ansiktet en hel minut i förklädet, utan att svara något.
— Bevara mig väl, nu känner hon sig stött, och jag vet inte, vad jag skall ta mig till! tänkte Rose, helt modlös vid detta emottagande av hennes förslag. Var snäll och förlåt mig! Det var inte min avsikt att såra era känslor, och jag hoppas, ni inte tror — stammade Rose i känslan av att hon, om möjligt, måste gottgöra sitt misstag.
Men Phebe beredde henne ytterligare en överraskning genom att låta förklädet falla ned och visa ett ansikte, som var idel småleenden trots tårarna, hon hade i ögonen, när hon lade båda armarna om Rose och sade, både skrattande och gråtande:
— Jag tycker, att ni är den raraste lilla flicka i världen, och jag låter er göra, vad ni vill med mig.
— Ni tycker således om min plan? Ni grät således inte för att jag föreföll beskyddande? Jag menade det verkligen inte så, sade Rose förtjust.
— Jag gissar, att jag tycker om den! Och jag grät, därför att aldrig någon förr varit så god mot mig, och jag kunde inte låta bli det. Och vad beskyddandet beträffar, så får ni gå på mig, om ni vill, jag bryr mig inte om det, sade Phebe i ett utbrott av tacksamhet, ty orden »vi är alla systrar», gingo direkt till hennes ensamma hjärta och värmde det.
— Välan, nu kan vi leka, att jag är en god ande, som kommit upp ur lådan, eller ännu bättre, en vänlig fe, som kommit ner genom skorsten, och ni Askungen, som säger, vad ni önskar, sade Rose och försökte framställa frågan finkänsligt.
Phebe förstod det, ty hon besatt en hel del medfödd förfining, fastän hon kom från fattighuset.
— Jag tycker inte, att jag önskar mig något numera, miss Rose, förutom att hitta på ett sätt att visa er min tacksamhet för allt, ni gjort, sade hon, i det hon gned bort en tår, som trillade nedför hennes näsa på det mest oromantiska sätt.
— Men jag har ju inte gjort något annat än givit er lite karameller! Se här, ta lite till och ät dem, medan ni arbetar och tänker efter, vad jag kan göra för
