gjorde sådana konststycken, att Rose till sist förklarade, att »cirkus» var det rätta namnet för dem.
När de komma fram till huset, sutto de av och bildade häck tre på varje sida, under det att farbror Alec med största artighet hjälpte hennes nåd ut ur vagnen och uppför yttertrappan. Sedan saluterade klanen, steg åter till häst och red med ett vilt tjut nedför allén i vad de ansågo vara äkta arabstil.
— Det där var storartat, nu när det är över, sade Rose, i det hon tittade sig över axeln för att kunna se, hur tofsarna dansade av och an.
— Jag skall skaffa dig en ponni, så fort du är litet starkare, sade d:r Alec, som småleende iakttog henne.
— O, jag skulle inte kunna rida ett av de där förskräckliga, bångstyriga små odjuren! De rullar så med ögonen och tar såna språng, att jag skulle dö av förskräckelse! utbrast Rose och knäppte med tragisk min ihop händerna.
— Är du en pultron?
— Ja, i fråga om hästar.
— Då får det vara. Men kom nu med och titta på mitt nya rum. Och därmed förde han henne med sig uppför trappan.
När Rose följde efter honom, kom hon att tänka på sitt löfte till tant Jessie och började ångra, att hon vägrat så bestämt. Hon ångrade sig betydligt mycket mer fem minuter senare, och det hade hon all anledning till.
— Se dig nu riktigt omkring och låt mig veta, vad du tycker om det, sade d:r Alec, i det han öppnade dörren och lät henne stiga in först, under det att Phebe med en sopskyffel i handen försvann nedför baktrappan.
Rose ställde sig mitt i rummet och såg sig omkring med ett par ögon, som blevo allt klarare, medan de tittade, ty allt i rummet var förändrat.
Detta rum hade blivit utbyggt över biblioteksrummet och hade sedan stått obegagnat i flera år förutom vid jultiden, då huset varit fullproppat med gäster. Det hade tre fönster — ett åt öster, varifrån man hade utsikt över viken, ett åt söder, där hästkastanjerna svängde sina stora solfjädrar, och ett åt väster mot bergen och den nedgående solen. Där brann nu en purpurröd
