solnedgång och uppfyllde rummet med sin glöd; havets dämpade mummel hördes, och en rödhakesångare kvittrade »God natt!» bland de knoppande träden.
Rose såg och hörde allt detta först och kände med barnets snabba instinkt dess skönhet; så omslöt hennes blick det förändrade utseendet hos rummet, som förr varit så dystert och ödsligt och nu var så uppfyllt av ljus och värme och enkel komfort.
Halmmattor betäckte golvet, och här och var låg en brokig fäll; de gamla eldtängerna blänkte framför eldstaden, där en sprakande brasa fördrev fukten ut ur det länge tillbommade rummet. Vilstolar och vanliga stolar av bambu stodo litet varstans och i vrårarna egendomliga små bord, ett med en vacker arbetskorg, ett annat med en skrivportfölj och ett tredje med en del böcker, som föreföllo bekanta. I en alkov stod en smal, vit säng, över vilken en härlig madonnabild hängde. Den till hälften frånskjutna japanska skärmen visade en läcker tvättservis i blått och vilt på en marmorskiva, och alldeles invid stod det stora badkaret med en massa grova handdukar och en svamp, lika stor som Roses huvud.
— Farbror Alec måtte älska kallt vatten lika mycket som en anka, tänkte hon med en liten rysning.
Så vandrade hennes blick vidare till det höga skåpet, vars halvöppna dörr exponerade en frestande rad med lådor, hyllor och fack, som barn bruka vara så förtjusta i.
— En sådan präktig plats för mina nya saker! tänkta hon och undrade, vad farbrodern förvarade i detta cederskåp.
— O, ett sådant sött toalettbord! var hennes nästa utrop i tankarna, då hon kom fram till denna frestande plats.
En rund gammaldags spegel hängde över det med en förgylld örn i toppen, som i sin näbb höll knuten av ett blått band, varmed hölls uppe en muslingardin, nedfallande på ömse sidor om bordet. På det sistnämnda syntes små elfenbensborstar; två smala ljusstakar av silver, ett tändsticksställ av porslin, flera skålar för småsaker och — det mest imponerande av allt — en blå
