att det här ser så ut, och kanske — oj, oj, oj! — kanske jag, när allt kommer omkring, inte borde ha det här vackra rummet! Och Rose försökte se ut, som om hon skulle kunna vara nog hjältemodig att uppge det, om det var bäst.
— Jaså, jag har mrs Jessie att tacka för det! sade d:r Alec och försökte se barsk ut, ehuru han i själ och hjärta insåg, att hon hade rätt. Så smålog han sitt hjärtliga småleende, som lade sig som solsken över hans solbrända ansikte, och sade: Det här utgör en del av kuren, Rose, och jag låter dig få det här rummet, för att du skall kunna ta mina tre stora läkemedel på det bästa och lättaste sättet. Rikligt med sol, frisk luft och kallt vatten och dessutom litet arbete, ty Phebe skall visa dig, hur du skall hålla ordning i ditt rum, och hon skall även vara din lilla kammarjungfru såväl som din väninna och lärarinna. Tycker du, att det låter svårt och otrevligt, mitt barn?
— Nej, farbror, det låter mycket trevlig, och jag skall vinnlägga mig om att vara en lydig patient. Men jag tror verkligen inte, att någon skulle kunna vara sjuk i det här förtjusande rummet, sade hon med ett djupt andetag av lycka, då hennes blick vandrade från det ena vackra föremålet till det andra.
— Du tycker således bättre om min medicin än om tant Myras och vill inte kasta ut den genom fönstret, eh?
VII.
EN TRIPP TILL KINA.
— Kom med nu, lilla flicka! Jag har en ny dos för dig. Jag inbillar mig, att du inte får så lätt att ta in den som den förra, men efter en tid kommer du nog att tycka om den, sade d:r Alec ungefär en vecka efter den stora överraskningen.
Rose satt inne i sitt vackra rum, där hon med glädje hade tillbragt hela sin tid, om hon fått tillåtelse därtill, men hon tittade upp med ett småleende, ty hon hade upphört att känna fruktan för farbroderns läke-
