medel och var alltid redo att pröva ett nytt. Det närmast föregående hade varit en samling lätta trädgårdsredskap, med vilka hon hjälpt honom att göra i ordning rabatterna, och medan hon arbetat, hade hon fått lära sig en massa trevliga saker om plantorna, ty fastän hon studerat botanik i skolan, hade dessa lektioner förefallit mycket torra i jämförelse med farbror Alecs livliga undervisning.
— Vad är det nu? frågade hon, i det hon utan minsta knot slog igen sitt syskrin.
— Saltvatten.
— Hur skall jag ta in det?
— Tag på dig den nya dräkten, miss Hemming skickade hem i går, och kom ned till stranden, så skall jag visa dig.
— Ja, farbror Alec, sade Rose lydigt, och medan hon begav sig av, tänkte hon med en rysning: Det är för tidigt för kallbad, så jag vet, att det har något att göra med den där förskräckliga båten.
Iförandet av den nya blåa flanelldräkten, garnerad med vitt, och den lilla sjömanshatten med långa, fladdrande band kom henne att glömma den förestående prövningen ända tills en gäll vissling påminde henne om att farbrodern väntade. Då sprang hon genom trädgården ned till strandremsan, som hörde till egendomen, och där fann hon d:r Alec upptagen av en smal vit och röd båt, som gungade på det inströmmande tidvattnet.
— Det där är en vacker liten båt, och »Bonnie Belle» är ett vackert namn, sade hon och försökte låta bli att visa, hur nervös hon kände sig.
— Den tillhör dig, så sitt där i aktern och lär dig styra, tills du är mogen för att lära dig ro.
— Brukar alla båtar guppa så där? frågade hon och dröjde kvar på stranden, liksom för att knyta fast hatten säkrare.
— Jadå. De kastas av och an som nötskal, när sjön är lite gropig, svarade sjömansonkeln, utan en aning om hennes hemliga ängslan.
— Är det gropigt i dag?
— Inte mycket. Det ser lite byigt ut österut, men oss gör det ingenting, förrän vinden vänder sig. Kom nu.
