— Jag är dock säker på att jag i skolan ansågs vara en intelligent flicka och lärde mig allt, jag fick undervisning i. Luly och mig var de första i alla ämnen, å särskilt fick vi beröm för franska och musik och sånt, sade Rose, som kände sig betydligt kränkt av farbroderns kritik.
— Kanske det, men om din franska inte var bättre än din engelska, anser jag berömmet oförtjänt, mitt kära barn.
— Men farbror, vi studerade engelsk grammatik, och jag kunde analysera satsdelarna riktigt utmärkt. Miss Power brukade ta fram oss, när det kom folk dit. Jag kan inte inse annat än att jag talar lika bra som de flesta flickor.
— Jag antar, att du gör det, men vi talar allesamans alldeles för slarvigt. Tänk efter ett ögonblick och säg mig sedan, om dessa uttryck är korrekta — »Luly och mig», »och sånt» och »lika bra som de flesta flickor».
Rose drog i sin favoritlock och trutade med munnen, men måste medge, att hon hade orätt, och sade efter en paus, som hotade att bli tryckande:
— Jag antar, att jag borde ha sagt »Luly och jag» »och sådant», gissar jag.
— Tack! Och om du vill vara snäll och utelämna »gissar jag», så kommer jag att tycka ännu bättre om min lilla yankeeflicka. Hör nu på, Rose. Jag ger mig inte ut för att vara exemplarisk i fråga om något, och du får gärna slå ned på min grammatik, mitt sätt och min moral, så ofta du anser mig ha orätt, och jag kommer att tacka dig för det. Jag har i åratal strövat omkring här i världen och blivit likgiltig, men jag vill, att min flicka skall bli, vad jag kallar väluppfostrad, även om hon på ett helt år inte studerar annat än det allra nödvändigaste. Låt oss vara grundliga, oavsett hur långsamt vi skrider framåt.
Han talade så allvarligt och såg så ledsen ut över att ha förargat henne, att Rose slog sig ned på armstödet till hans stol och sade i näpet ångerfull ton:
— Jag är så ledsen, farbror, att jag blev sur, när jag borde ha tackat dig för att du hyser ett sådant intresse för mig. Jag gissar — nej, jag anser, att du
